Varligt vidare

Detta är inte vi utan några andra inhemska landsmän som har ett peachy life på Santorini. Fast vi var också där, stod rakt bakom dom de facto.


Jag väntar på nästa mens, då ska jag ringa kliniken igen. Inget nytt händer alltså just nu i bebisverkstan, förutom att jag försöker hitta tråden igen i varandet och känslorna. Jag har varit i gång med jobbet på tidskriften och webbsidan till en förening, så jag har haft rätt lite tid att ta in och tänka till ordentligt på vår situation. Kanske det till och med är bra att inte analysera för mycket.

Det lättade lite när vi bestämde oss för hur vi skulle gå vidare. Men det var inte ett alldeles lätt beslut. Just nu har vi låtit det med adoption sjunka i bakgrunden. Fast jag tycker fortfarande alla asiatiska, afrikanska, indiska och kolombiska barn är hjärteknipande.

Skulle vilja kunna göra så mycket mer, för dem.

Jag ser inte fram emot spreystart. Men i mellandagarna så ska vi troligtvis på första ultraljud och planeringsmöte med läkaren. Tur borde det besöket inte vara så fysiskt tungt, en snabbkoll bara.

Jag försöker också känna efter vad jag verkligen skulle behöva göra i jul för egen del. Det kommer ju en pärs så man borde ju inte späka sig extra mycket innan nu resonerar jag. Klippa håret kanske, lite ny färg, någon ny stass? Och så försöka ta det varligt med släktmiddagarna, inte ställa upp på allt hela tiden. Men ändå äta julgodis och julmat.

Lånade en bok på biblioteket: "Kun haikara lentää yli" av Pirre Saario(På sv. ungefär: När storken flyger förbi). Den innehåller olika bebisverkstadsjobbares berättelser. Några av dem var skrivna på ett sätt i en positiv anda. Några som aldrig fått barn, men som ändå kunnat ta sig igenom det hela. Jag vet inte hur, men det ska bli intressant att läsa den i varje fall.