Prima liv för en gångs skull!

Väntans dag idag. När är det inte det? I fredags var jag på ultraljud och allt såg bra ut, lördagen var det Pregnyl-ägglossningsprutan. Vi firade att vi hunnit så långt med bio samt middag, maken, jag och makens mamma. Våra meningsskiljaktigheter har vi lagt på is, tar nu bara de små steg i taget som jag önskade. I måndags var det tidigt-tidigt äggplock men inga missöden förutom bilköer in till stan så vi kom tio minuter för sent. Bästa nyheten den dagen: jag hade hela 30 äggceller som kunde plockas ut! Mesta jag någonsin haft! Borde detta inte nu betyda att det äntligen skulle finnas chans att guldägget är med i den samlingen??? Jag vågar inte hoppas för mycket, de har inte ännu ringt och sagt hur det går med delningen. Men i morgon ska jag dit för första insättningen. Mera humöruppbyggare: Min väninnna som också är 40 meddelar att hon väntar barn. Först var det tvillingar, men efter en blödning kom ett foster ut. Hon trodde det var kört men den andre av tvillingarna bet sig fast där inne och i april ska han landa på utsidan är det tänkt. Jag är glad för henne och tänk om, bara tänk om vi skulle lyckas nu, då skulle de kunna leka tillsammans.
Men som sagt: Jag tar det försiktigt med förväntningarna nu. Att kan hända i IVF-världen har jag märkt.

Jag har lite spända äggstockar och magen är ballongliknande ännu. Men annars är det rätt prima liv för tillfället.

Allt väl hittills...

Etapp 2 avklarad: Jag har varit på ultraljud och blodprov till Befolkningsförbundet och de var båda ok, allt var som det ska i detta läge, äggblåsor på gång i båda äggstockarna, ingen av dem för stora efter vad jag kunde förstå. Så nu fortsätter jag några dagar till med Puregon men i lite minskad dos, Suprecur-spreyen håller jag igång som förut. På fredag är det nytt besök och då ska vi se om det blir dags för ägglossningssprutan. Plock på måndag nästa vecka, insättning på onsdag är planen. Maken kan bara vara med på äggplocket, tyvärr för han har sina kurser att tänka på. Men jag ska nog klara insättningen ändå. Den har jag ju varit med om många gånger nu!

Denna resa till Helsingfors var inte lika dramatisk som förra gången. Men jag tog tåget, så slapp jag halkan och kunde koncentrera på att plugga lite biblioteksvetenskap istället.

Idag ska jag se igen på webbtidningen, måste jobba på nu för att få in slantarna som detta kostar.

Så för ögonblicket: Lugnet råder. Inga stressymtom på gång. Skönt!

Ersätter, ersätter ej...

Har haft svårt att sova i natt för att jag började fundera på hur mycket FPA INTE kommer att ersätta av vår IVF-resa denna gång...

Men annars är det väl sisådär ok just nu. I magen då. Sprutar och spreyar och Puregon Pen gör som den ska. (Har inte vridit sönder den, inte trampat på ampullen eller något sådant än ta i trä)

Andra datauppgifter väntar idag. På måndag kväll bär det av igen emot den glada Södern. Tidigt på tisdag morgon ska jag vara på Befolkningsförbundet. Nu borde effektivtid ta vid, för innan helgen borde jag hinna fixa bibliotekariekurs och ligga i hasorna på mina skribenter till webbtidningen, (Tänk att man ALLTID....!)
samt deala med Skattekontoret som inte ännu fattat rätt det där med posenten!

Att sånt. Här ska donas, skriver mer sedan!

Puregon-dans på hal is...

I går kväll efter att jag mixtrat till det med Puregon-dosen klockan åtta sänkte sig friden över vårt hus! Det surrade i hjärnan av måbra-endorfiner. Efter så mycket stress, nu kan de små gonadotropinerna väl äntligen få kicka in och göra sitt.

Men innan vi nådde dit! Jag säger då bara det. Detta sätt att försöka laga bebisar gör mig snart totalhysterisk!

Jag for alltså till apoteket som ringde runt till andra apotek, men ingen hade sådana pennor i lager. Telefontiden hos Befolkningsförbundet fick jag vänta på. Men när jag väl kom fram till den vänliga rådgivande barnmorskan så sa hon först att posten redan gått för den här dagen och postar de följande dag har jag ju pennan först på fredag och jag MÅSTE börja på den dag läkaren sagt.

Maken hade hittat en gammal Gonal-F spruta som ännu var i sin förpackning och vi hade i desperation tänkt använda den. Men det funkar inte, sa hon på tråden. "Vi måste tänka lite, lugna dig" sa hon också och lovade ringa upp.

När hon väl ringde upp var det med det ljusa beskedet att vi kunde åka till närmsta Centralsjukhus och hämta en penna. De kommunala IVF-behandlingarna görs ju där, så de borde ha pennor i mängd och massor. Jag skulle bara leta reda på deras telefonnummer och ringa dit och förklara hur det ligger till...

Som tur var hade jag ett papper från dem kvar sedan skrapningen efter missfallet och fick fatt i deras telefonnummer snabbt. Och lättnad och lättnad: De hade pennor i lager. "Kom och hämta", sa de, "fast fort, vi går snart hem för dagen". Så vi i bilen igen och körde den sedvanliga halvtimmen, och anlände tre minuter före gå-hem-dags.

Jag fick alltså pennan och det var då jag kände - äntligen - endorfinerna kicka in på allvar. Nu ska här odlas!

Det var en noggran bruksanvisning med, nästan så det kändes lite andäktigt med så många små steg och bilder och anvisningar. Men nu tror jag i varje fall jag gjort rätt. Inte tagit fel dos, inte fel ampull, inte brutit av nån nål, inte kladdat på nålen med små smutsiga tassar, inte...

Efter det var det ljuvlig bastutajm. Kände hur två veckors spänningar för HIV-tester och äggstockar som inte ev. gör det som de borde och halkresor till Sydkusten äntligen släppte. Rann ur musklerna som trög lera.

Så nu gäller det Puregon pen klockan åtta prick fram till nästa tisdag. Spreyerna fick jag dra ner till hälften också, skönt för det började kännas irriterat i svalget.

Nu är jag så långt och nu ska jag försöka jobba lite med världsliga saker i två dagar framöver. Sedan stundar helgen in och då fortsätter jag väl med mina inredningsprojekt.

(August var förresten inne här när vi kom från vår halkresa och diggade absolut våra cirkustapeter. Snart dags för nästa nummer alltså, men först lite andhämtning.)

Over and out.

Hemma på landet igen-utan Puregon Pen!

Delmoment 1 avklarat: Vi kom iväg till Hfors och allt var klart för Puregon-start. Det var lite halkkörning men även det gick bra, fast det var nära ett tag, vi såg en som kört i diket och pga hjälpfordonen som var parkerade mitt i vägbanan var det en hårsmån från kedjekrock. Tur vi kom sakta det hade på sin höjd blivit plåtskador.
Maken hann väja som tur. Men det ovan på stressen tidigare hade bara varit för mycket. Igår hann vi pusta ut på kvällen men gissa vem som var trötta efter allt bilkörande. Maken tajmade till och med in sina kurser igår på kvällen efter att vi kommit hem.

Men idag fortsätter det: Jag fick ingen Puregon Pen från apoteket, trodde de skulle följa med i förpackningen! Gissa vem som bor så långt ute på landet att de lokala apoteken inte har sådant i lager?

Vår läkare glömde antagligen säga vi borde ta med oss en penna innan vi går från kliniken eller också ska de fås från apoteket när man köper ampullerna! Nu sitter jag och väntar på att telefontiden på Befolkningsförbundet ska börja, för det är meningen att jag borde ta den första Puregon-dosen idag. Nu måste jag ringa och fråga om jag kan få en penna per post till imorgon och om det är ok att starta då!

Alltså allt som kan köra ihop sig gör tydligen det!

Dessutom höll jag på att svimma över vad Puregon kostar. 800 euro blanka! Oförutsedd utgift! Jag har idag också varit till banken och ändrat mina låneinbetalningar för här finns inga marginaler!

Är någon uppe och läser just nu, snälla berätta hur det hänger ihop med Puregon-pennorna. Jag tog inte det förra gången då det ju var ICSI och de verkar behändiga, men var får man tag i dem?

Förberedelser i snö.

Igår tapetserade jag hallen och köket. Vi har halvpanel i båda rummen så det gick snabbt. Först tyckte jag det såg ut som randig herrgårdstapet, men i morse när jag såg på det i dagsljus verkade den mera vara Cirkus Scott eller något. Polkagrisrandigt i rosa och gult...Hm. Nå nu i kvällsbelysning ser det igen festligt ut och det ser ut som om stugan fått högt i tak. Inte helt traditionellt, men ganska festligt och humor tycker vi, efter moget övervägande.
Jag har städat bort det mesta julpyntet. Nu börjar förhoppningsvis snart en ny period. Säger inte vad den kallas, men på tisdag får vi väl besked. Nu hoppas jag bara att bilskrället håller ihop. Eftersom det (Äntligen!) snöar med besked så kommer vi att ladda med ficklampor, mobiltelefon och reflexvästar i bilen. Ifall vi skulle kana i diket och måste lifta alternativt gräva fram den ur en snödriva. Vid detta laget tror jag ALLT kan hända.

Jag har räknat och räknat på inkomster och utgifter, nu när jag fått alla skattelappar och elräkningar och annat skojigt krafs. Jag tror det ska gå vägen, åtminstone med denna första insättning (ta i trä!), sedan får vi väl pantsätta något ifall det skulle bli fler insättningar.

Jag är orolig men försöker klämma ner det i skorna. Det är så mycket som ska fixas och kollas och rent praktiskt bara detta med nattkörning och snöyra och drulleputtar som inte stannar vid triangel och det ena med det femte.

Jag längtar till onsdag då detta är över! Bara vara hemma och lungt spruta på i tio dagar till. Jag hinner bygga mitt korsvirkesrum (arbetsum/ateljé) på vinden klart innan den 26...Bergsäkert.

Lite lugnare vatten idag.

Idag är det underligt nog en lite bättre dag. Jag är mindre svullen på magen, kanske har det göra med att mensen nu är över. Den började i måndags, den 8 januari.
Kanske beror det på min kur med vatten, musli och knäckebröd. Håller på med det för att blodsockret inte ska skutta omkring i onödan. I går ringde jag efter Sparvens råd till Befolkningsförbundets rådgivning för att höra om de ev. gett fel dos Suprecur. Men det hade de inte. Jag har gjort rätt. Det är väl bara så länge sedan sist att jag glömt allt om hur det brukade kännas. Men jag måste medge att det blåst både kuling och storm här mer ofta än det brukar. Vi har hunnit med rätt många diskussioner, debatter, gräl och regelrätta utbrott denna månad...Jag skäms lite. Igår var det elräkningen, men jag ringde elbolaget och fick det fixat i rater. Fast inte utan débacle som Bridget Jones skulle ha sagt...

Jag är uppriktigt sagt orolig för hur detta ska sluta och mera spänd än vanligt. Vi ska åtminstone tre gånger till Hfors denna månad och det blir nattkörning. Jag hoppas verkligen det finns något där att odla fram efter allt detta! Jag vill bara nå så långt att vi får ett embryo att sätta in. Förstås att det fäster sig också. Men just nu kan jag inte ens tänka så långt, bara fram till den 16...

Jag ska fara och köpa lite tapeter idag, såg billiga på ett ställe. Måste gå löst på lite heminredning medan jag väntar. Jag kan inte bara sitta still och fundera. Sedan är det ju det att OM jag skulle bli gravid ens för några månader så kommer jag att vara så rädd att det ska komma ut därifrån att jag nästan inte vågar göra något. Det blir som innan missfallet: Soffläge. Det hjälpte i varje fall några månader den gången...

Antar utmaningen Tingeling!

1. Hur länge har du bloggat? Sedan september 2006.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga? Jag hade noterat i dagspressen att de skrev artiklar om folk som bloggar på Bloggen.fi. Men just då var jag Ankdammstrött och ville ut på större vatten så jag letade upp Blogger.com för att pröva lite själv. Kändes mer anonymt ute på det stora engelskspråkiga blogghavet och jag visste inte riktigt vart jag skulle med min egen blogg så underligt nog kändes det tryggast så. Jag har "alltid" på det viset tagit min tillflykt till ett verkligt eller drömt internationellt samfund då det känts jobbigt här hemma. Måste ha varit jude i ett tidigare liv.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i? Jag letade IVF-bloggar och hittade Saring och Anna som fått barn med IVF. Det kändes tröstande att NÅGON i varje fall lyckats. Sedan fick jag ögonen på Storken flyger... och Mina. Din blogg, Tingeling läste jag först länge utan att förstå att du också var från Finland. Trodde du bodde i Skåne som de andra...Blir nostalgisk över min egen Helsingforsperiod när jag läser början på din blogg, där du skriver om livet innan ni började med IVF. Du skrev på något vis mer utlämnande än jag till en början var beredd att göra och i det har du nog påverkat mig. Jag beundrar ditt mod! Lilla Sparven dök upp lite senare och trots hon tycker vi verkar olika, så känner jag igen mycket av det hon beskriver: Landskapet närmast och de hobbies hon och hennes pojkvän håller på med. Sådant man gör på landet...

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du så här i efterhand läser dem? Jag bloggade ju aldrig "sorglöst" utan temat var från början ICSI och assiterad befruktning och jag startade bloggen för att alla mina väninnor och släktingar verkade börja sälla sig till småbarnsmammorna och de ville bara prata om graviditet och småbarnsår. Jag kände mig så ensam.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?De som är länkade i listan på min blogg läser jag för det mesta.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t.ex. teknikbloggar, modebloggar politiska bloggar)? Alla är dagboksbloggar.

7. Nämn en bloggare (obs! Länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om. Storken flyger i skymningen är en blogg som jag gillar men hon som skriver lever ett helt annat liv än mig: urbant singelliv med stor festande bekantskapskrets verkar det som. Men jag gillar hennes sätt att greppa saker i tillvaron, vilja göra något konkret åt det. Tror hon också arbetar med tidningar, ev är hon dagspressjournalist så där åtminstone känner jag igen endel arbetsuppgifter.

8. Nämn en bloggare (obs! Länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om. Mina och Anna (Länkade ovan samt i listan till höger) upplever jag som rätt lika därför att de båda verkar ha rätt självständiga arbeten. De skriver om sitt jobb i bloggen och jag känner igen det där med hur krångligt det är att få in både jobbet och IVF i kalendern. Anna har fått barn via IVF och bloggen beskriver både tiden före och efter hon fick sin baby. Mina är i samma skede som jag med speyerna så just nu läser jag hennes med stort intresse. Tingeling: Du och Sparven har särställning eftersom vi alla är från Finland. Jag tycker inte vi är så olika. Men jag är glad ni gillar min blogg i alla fall. Tur att vi med det kunde bevisa att det finns många olika slags ankor i vår damm!

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar? Jag har bara nämt det för min man. Alltså var bloggen finns. Till en väninna och till min makes familj har jag nämt att jag bloggar men inte VAR.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg? Maken säger alltid: Ja men det där har vi ju redan pratat om, så antagligen ventilerar jag först det mesta med honom innan jag skriver ner det. Vid morgonkaffet för det mesta.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden? Den tänjs. Men jag försöker sätta en gräns så att jag inte nämner någon vid namn och inte skriver om andra personer alltför ingående. Svårast har jag haft med de inlägg där jag för att beskriva egna känslor måste ta in någon av mina familjemedlemmar. Det känns som att jag utan att fråga hänger ut dem till allmän beskådan. En illojal tagg sitter farligt nära hjärtat. Den första bloggen blev därför efter ett tag avsedd bara för familjemedlemmar, men i praktiken slutade jag skriva på den och den ende inbjude hittills är maken. Jag vill inte skriva skvallerblogg och är lite försiktig eftersom jag är rädd något av det jag skriver ska kunna användas emot mig eller någon av mina nära och kära. Man blir väl sån efter att ha jobbat med media ett tag...

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du? Just när det gäller barnlöshet så tror jag en av kickarna med att skriva är just det att man kan få svar av någon som går igenom detsamma. En förmån som inte finns med så ofta i det vardagliga livet.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg? Jo, så känns det. Man märker rätt snabbt om det är en skämtblogg eller något sådant där den som skriver försöker fejka till en historia.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara eller blev du förvånad? Jag vet väninnor som bloggar och de liknar sina bloggar. Men jag har inte kontaktat någon vars blogg jag läst för en träff ännu. Jag kaske just precis vill ha dem som bloggvänner och inget annat.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga? Ibland har jag undrat när någon lämnat ett väldigt svartsynt dagboksblad efter sig och sedan tigit i flera veckor. Jag har ju inget sätt att få tag i den personen för att kunna ringa och fråga om de fått alldeles nog av livet eller om de bara slutade skriva för att de bestämde sig för att fara och segla i söderhavet.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Jag har med få kommentarer kommit på mig att tappa skrivlusten. Speciellt när jag skrev att jag kände sig ensam och ingen reagerade! Jag började med avsikten att skriva främst för mig själv och struntade till en början i om någon läste, men sedan när jag började få kommentarer blev det viktigare och viktigare att känna att man hörde till "IVF-gänget som bloggar". Ett tag fick jag till och med lite sandlådekänsla där: Att det skulle bli som en skolklass med tjejer där bara några är populära trots att vi alla har samma problem.

18. Har du själv skrivit saker som du ångrar i din egen eller andras bloggar?Inte i andras bloggar hoppas jag. I egen blogg igen det där om familjen. Jag tror de är t.o.m lite rädda för "vanliga" internet (Använder faktiskt inte det själva mycket, tillhör ju en äldre generation på landet) och de skulle inte så bra kunna svälja vetskapen om att jag bloggar om dem, även om det är totalt anonymt och väldigt kortfattat och som jag tycker, om vardagliga små problem som en familj kan ha.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig? Att det gärna slukar mycket tid som jag egentligen borde sätta på andra uppgifter vid datorn. Just det att datorn är mitt arbetsredskap kan göra att med både blogg och jobb blir det för mycket. Ändå skriver jag LÅNGA inlägg, för långa kanske? Har alltid haft det problemet även när det gäller artiklar. Jag har för mycket att skriva om, för mycket ord och hinner ju inte ens använda dem alla!

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då? Jag antar det, men man kan inte vara säker, modeflugor kommer och går. Vi kanske håller på med videodagböcker då och har öppnat upp dörren till privatlivet ännu mera. Gått med i nån realitysåpa kanske?

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra? Jag blir påverkad av andras skrivstilar. Saring till exempel skriver frejdigt och roligt och har vidsyn som få. Jag har inte haft för avsikt att ta efter henne, men hennes inlägg påverkar ändå. Man blir glad av hennes texter för det mesta vad som än händer. En verkligt avundvärd förmåga har hon. Hon har en helt egen skrivstil och kör verkligen sitt eget race. Just därför tror jag också hennes blogg är så populär. Hon vågar vara personlig. Jo, sug i dig Saring, det gäller dig!

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig? Att jag kunnat formulera tankar och känslor, kan gå tillbaka och se vad jag skrev tidigare. Det är en terapiblogg i en krånglig situation och jag skriver den främst för mig själv, först därefter försöker jag tänka på mina ev. läsare. Jag försöker dock hejda den värsta svartsynen att sprida sig över inläggen för att skona mina läsare helt enkelt. Antagligen räddar jag mig själv varje dag på det viset också.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Mycket. Både när det gäller erfarenheter och sätt att uttrycka sig. Jag behöver veta att det finns andra där ute som går igenom samma som jag, men samtidigt är det givande att se att trots vi delar erfarenheter av alla dessa behandlingar och all längtan hopp och förtvivlan så är vi så olika som personer, tänker i skrift på så många olika sätt. Roligt och intressant. Man blir något mera än en konsument eller en läsare, plötsligt är man ju en bloggare, dvs en person. Vi SYNS!

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten: Alla som läser detta får svara när de vill och hur de vill!

Ringa läkaren eller inte ringa läkaren?

Varning för svart text. Läs inte om du är ute för att roa dig!

Just nu funderar jag på om jag borde ringa läkaren och fråga om man ska må så här med Suprecur. Har jag månne tagit för stor dos? Tre gånger om dagen "kumpaankin sieraimeen" står det på receptet. Tänk om de menade i varannan näsborre? Inte i båda? Men då skulle de väl ha skrivit "joka toiseen". Jag tyckte läkaren visade att jag skulle spreya i varannan men både maken och jag har läst receptet och det står hur klart som helst "Kumpaankin". Sådant där kan ju vara direkt farligt. Kanske tid att börja packa de där väskorna för emigrationsbåten nu? Tänk om jag vore en gammal tant som tar nån medicin emot hjärtinfarkt och istället får stroke för att jag inte kan läsa receptet! Endast en död svensk är en god svensk för att slänga en filmnoir parafras på Den siste Mohikanen...

Jag kan börja pricka in fler biverkningar på den långa listan: Hjärtklappning, Buksmärtor, nästan yrsel. Tre dagar till att stå ut. Jag tror de har till och med ingen telefontid på fredagar så jag får väl bara försöka leva med det. Eller? Kan detta vara rent farligt? Tänk om jag har diabetes på gång nånstans och hela systemet kraschar ihop med sprängd bukspottskörtel och akut förgiftning? Hjälp! Har någon annan av er upplevt samma? Det är så länge sedan jag sprayade sist, men jag minns att första gången var det kymigt. Med svullnaden och hela köret.

Hur var det? Skulle man inte spraya medan man tar sprutorna också?

Usch vad jag känner mig ynklig, sitter här och klagar och gnäller och marrar.

Jag borde göra nån jäkla bibliotekskursövning i dag, fick back på en övning OCH en jättestor elräkning i går. Jag är ingen biblioteksfunktionär än alltså, före jag åtgärdar den övningen.

Nu måste jag tvinga mig att se på plussidan vad det finns: Tre dagar spray kvar, sedan kanske läkaren kan ändra dosen. Helgen är på väg bara jag får övningen undan. Jag har lätt fått tag i några intervjuobjekt i veckan, så några artiklar kirrades i ett nafs. Maken luskade fram en billigare variant av det där dataprogrammet som vi är ute efter på nätet, så vi kommer väl att kunna skaffa det, mor i huset lovade låna 500 euro tills det värsta är över. Far i huset kom på att han kunde kapa sina vedpinnar och lassa dem på en kärra och köra bort dem genast, så gårdshörnet jag städade är fortfarande TOMT!

Men jädrar anåga i min lilla låda. Jag som hade lyckats förtränga hur Suprecur känns, nu får jag stå mitt kast.

Jag har läst Waris Dirie: Smärtans barn

Jag sprayar vidare men tog en dag ledigt för att läsa böcker.

Jag vet inte om det är erfarenheterna med ICSI-behandlingarna som gör att jag känner så starkt inför denna bok: Waris Dirie: Smärtans barn. Inte förstås så att jag varit med om något liknande själv utan mer på ett djupare plan kanske, som en känsla av att jag skulle vilja kunna göra någon verklig nytta här i världen om det nu är så att jag inte kommer att kunna få egna barn. Att hjälpa systrar i andra länder till ett mera tolerant och fritt kvinnoliv, att göra något för att små flickor med annan härkomst än den europeiska, ska få smaka på vad det är att växa upp som en fri individ med möjligheter att välja och påverka sitt eget öde. Det skulle jag vilja.

Jag som gått igenom alla dessa ICSI-behandlingar har ju här skrivit att det handlar om smärta. Men mer på ett psykiskt plan, jag har ju samtidigt fått ta del av de senaste rönen på detta område på det för patienten mest skonsamma sätt som tänkas kan, låt var att jag betalat en del ur egen ficka för det. Det är mitt eget val att utsätta min kropp för detta och gå igenom det.

De flickor som Waris Dirie skiver om i Smärtans barn har förutom den psykiska smärtan också upplevt den grymma fysiska plågan som könstympning utan bedövning är. De har aldrig fått något val: De könstympades i barndomen eller tonåren för att deras föräldrar bestämt att det skulle ske. Boken är verkligen gripande, ni bara måste läsa den!
Enligt Waris Dirie pågår könsstympning ännu i många europeiska länder i hemlighet, trots att flera länder har förbjudit det i lag. (Fast inte Finland förstås, liksom vi länge saknade en lag om assisterad befruktning saknar vi även här paragrafer)

I slutet av boken har Waris Dirie satt upp en plan för hur man ska få stopp på könsstympning.
Många länkar till organisationer som arbetar emot detta finns också med. Könstympning är inget som hör till islam sägs det i boken, tvärtom är det något som borde jämställas med tortyr och man borde inte få utvisa en människa som kan utsättas för detta till sitt hemland. Inte heller ge resetillstånd ifall man tror detta kommer att utföras i ett utomeuropeiskt land.

Men bara för att det gäller kvinnor verkar det som om myndigheterna inte kan se klart: Det kallas tradition och egen kultur och sedvänja istället för tortyr och det finns till och med europeiska läkare som är med på ingreppet, och avstår från plikten att anmäla könstympningsfall till polisen om bara de får lite pengar under bordet för det....

Bionic woman i vedlidret

Jag försöker hålla blodsockret på rätt nivå, dricker mycket vatten, äter Omega 3 och vitaminer med mycket kalcium för kvinnor. Allt för att minska ev. effekter av sprayen. Jag håller som sagt på med "ute-på-gården projektet": Gårdsröjningen och känner mig som the bionic woman när jag slungar in vedpinnarna i lidret och kånkar brädstumpar in i förrådet. Det ger en underlig tillfredställelse att se: Det blir tomt, följande steg är bara att kratta våta löv och bark...Kan det ha med sportendorfiner att göra? Skulle gilla de hormonerna bättre i sammanhanget.

Bara jag hinner undan farsan nu då...vi har ett underligt race på gång här. Han är tydligen också ute och suger i sig dagsljus, men våra arbetsplaner verkar kollidera. Kommunikationen kunde förbättras något...

Idag är det lite lugnare med dataprojekten: Ska bara försöka få tag i en människa för en intervju till webbtidningen. Har ett gäng studerande som ska skriva de flesta artiklarna, så det är rätt lungt med det några dagar.

På det hela taget mår jag inte så illa, men jag tycker inte om att vänta på det där ovissa beskedet om det finns eller finns inte äggceller i vardande för odling. Den 16 får vi reda på det, bara att ge sig till tåls.

Maken och jag är sams igen, och jag måste verkligen nu skärpa mig för att inte bete mig som ett hormonmonster. Han får inte känna sig undanskuffad. Han måste förstå att jag verkligen behöver honom i mitt liv och med i detta babyprojekt!

Efter detta måste det vända!

Jag fortsätter med spreyen och den har en väldigt lång lista med biverkningar: huvudvärk, nedstämdhet, sömnsvårigheter, värk i magen och i ryggen, irritabilitet, näsblod...

Jag har försökt skjuta det ifrån mig men den påverkar nog ändå: Huvudvärk, sömnsvårigheter, nedstämdhet finns nog där vad jag än försöker låtsas. Dessutom har maken och jag grälat mer. Vi är sams igen för tillfället men ordet skilsmässa har flugit mellan oss.

Vi är så trötta på att aldrig ha pengar över för annat än Befolkningsförbundets behandlingar. Vi har aldrig något roligt säger maken och han är rädd vi aldrig kommer att få det i framtiden heller...Vi skulle vilja kunna satsa något på rekreation: köpa lite nya kläder, äta ute, resa bort lite men allt det är omöjligt just nu.

Vi är i något som liknar ekonomisk kris för jag borde skaffa nya datorprogram för att kunna fortsätta jobba hemifrån, detta meddelade tryckeriet lite innan jul. Vi hittade först bara superdyra versioner så det blev lite panik i ekonomin där kan man kanske säga.

Jag har också hållit på med nån slags gårdsröjning för att motionera och få se lite dagsljus, allt i ett desperat försök att komma igång och slippa känna efter om sprayen har biverkningar eller ej. Men just när jag städat ett hörn av gården där det varit uppstaplat en massa ved och bråte så placerar min pappa dit en ny hög med ved som ska kapas. Har han inte förstått att jag städade hörnet just för att det INTE skulle vara en massa bråte där, inte för att de skulle kunna placera ut nya högar? Jag försökte prata med mamma om det men hon svarade bara undvikande: Han måste ha något att syssla med...Efter det var jag så slut i muskler och humör att jag gick in och skrek åt maken han skulle ta in mattorna som var ute till vädring. Det var då han sa "Om en stund" och jag sa "Nej nu" och vi startade grälet där ordet skilsmässa var med...

Men jag tror vi blåste ur oss något för sedan släppte igen några spänningar och idag tror jag inte vi ska skiljas. Men nu måste jag också börja bli lite försiktigare med maken. Inte bli arg på honom när det egentligen är pappa jag borde säga åt...

Hur som helst är det inte något uppåt start på det nya året. Vädret är erbarmligt grått och trist. Det påverkar oss alla här också, ingen snö den kommer för några dagar men så smälter det igen. Dagarna kan inte kallas dagar det är bara en slags grådaskig skymning för några timmar och det tär på nerverna!

Men vad kan man annat än försöka hålla ut. Denna vecka ska jag arbeta med det där projektet som handlar om unga texter, lyrik, rapp och låttexter och sådant. Webbtidningen alltså. Ska i och för sig bli intressant att se vart det leder. Sände iväg bokomslagen i lördags och hoppas de var till belåtenhet. För det är rätt knappt om inte bara pengar utan också om tid här. Ultraljud-resor väntar och två projekt ska vara klara innan mitten av februari...Jag biter ihop alltså.

Hoppas någon av er har det lite mer lajbans för denna krönika var inte en av de mest sprittande har jag på känn...

Nyår med raketer å sprayer

Det blev nyår med barnfamiljer i alla fall. Fast pratet kretsade kring mycket annat ändå, så vi blev sittande länge in på natten och löste världsgåtorna. Makens mamma ringde strax innan vi for och vi pratade lite igenom det att jag hade tyckt att hon tog för stora bitar, att vi nu bara måste ta små steg i taget. Hon förstår inte precis vad det är vi håller på med förstås, men jag försökte förklara de olika momenten lite tydligare och varför jag inte nu kan fundera ut hela barnavårdsplanen. Vi vet ju inte ens med säkerhet ännu att det kommer att finnas äggblåsor att odla fram. Sprayen ska ju vad jag förstår göra så att det egna hormonsystemet tillfälligt sätts ur spel för att man med sprutorna ska kunna odla fram många mognande äggblåsor istället för den enda i samlingen månatliga äggcellsalag som vanligtvis skulle mognat.

Min väninna som vi hälsade på under nyårsafton visste inte heller detta. Den som inte har själv gått igenom det har inte haft anledning att ta reda på det. Väninnnan menar alltid väl, men en kommentar på mina förklaringar var lite jobbig: Efter att jag pratat på om hormonerna både som metod för att odla fram samlingarn av äggceller och som ev orsak till att det inte blir barn: sa hon: Men du är väl ändå normal? Det är detta med hormoner förstås: Folk tror att om man rör i dem så får kvinnorna plötsligt skägg och pop-eye muskler överallt...Jag får ju progesteron för att de befruktade ägggen ska fästa bättre. Läkarna vill maximera chansen att de gör det, eftersom de vill se till att det finns en tillräckligt tjock slemhinna. Men det gör ju inte att jag får skägg! Inte har jag nångonsin haft det heller. Jag tycker jag ser rätt normal ut för en kvinna i fyrtioårsåldern, faktiskt. Ingen har någonsin tidigare kommenterat att mitt utseende inte skulle vara normalt för en kvinna.

Min väninna serverade också den direkta frågan: Men vad beror det på? Utan att tänka på att den kunde kännas lite väl personlig. Hon kunde ha frågat: Men vad brukar det beror på, sådär mer i allmänhet. Jag svarade med att berätta om alla de orsaker det kan bero på: Manlig faktor, dvs för få spermier, endometrios, PCO-S, blockeringar i äggledarna, myom, cystor, m.m. Men jag gav inga detaljer om vad det gäller just i makens och mitt fall. Det är säkert jobbigt nog för honom utan att folk börjar spana på om han inte ändå verkar lite kvinnlig...För här i Finland är det ju det där med män och macho som på något vis ännu sitter kvar sedan vinterkriget eller något. Ett annat par som var inne hos väninnan hade druckit ganska mycket och mannen vill uppträda med en sång och lånade väninnans hatt till framträdandet. Genast kommenterade hans flickvän: Ta bort hatten, du ser ut som en kvinna i den! Vad känsligt det kan vara då...Kvinnan som sa det var finsk förstås, de är ofta ännu mer känsliga för det än vi finlandssvenskar som ju ändå anses vara tassiga och fjolliga så där till vardags...

Den sextonde ska vi på ultraljud för att se om äggblåsorna finns där de ska, efter det ska jag börja med sprutorna. Jag mår inte alltför illa än, har bara en sorts såsig känsla strax efter att jag spreyat, men det går rätt snabbt över.
Idag ska jag igång med arbetsuppgifterna igen.

På det hela taget ett lyckat nyår med mycket intressanta diskussioner utöver de jag nämt här. Kunde också reta maken med att härma en barnslig obstinat röst som sa "Min mamma är jättebra" utan att han spände ilskna ögon i mig... Framsteg!