Summering

Jag är uppe tidigt igen. Ska skriva lite i novell-bloggen, med jobbet går det trögt just nu, väntar ännu på några artiklar. Deadline var 10 november, men tror ni någon bryr sig? Näe, Näe...Jag ska alltså ha tidskriftssidorna färdiga nu i början av december. Efter det är det bara några småprojekt och så tar vi jullov.

Varför hinner man aldrig summera upp året innan jul ordentligt? Resultatet från bebisverkstan är nedslående: Ett missfall, ett misslyckat försök.

På jobbfronten har jag fått löfte om ett nytt projekt som löper över tid, det med litteraturen och ungas skrivalster. Jag är också nästan bibliotekarie, fast utan bibliotek än så länge förstås. Sista övningen på kursen är kring Lucia.

Vi var till Grekland. Utan det skulle jag nog kraschat i väggen.

Vad annat? Vi renoverade här och där: Lägenheten, stugan. Vi har haft fullt upp faktiskt.

Ett mera peachy liv KAN jag föreställa mig. Mera lajbans? Alla gånger. Men för att jag är kär i min man och för att jag tänker på känslan av att hålla i en bebis, går jag igenom det. Jag summerar inte i siffror.

Taika-försök i November

Jag vaknar tidigt nu i november och istället för att som förr försöka somna om, stiger jag upp och skriver lite "egna saker" innan jag börjar med jobbsakerna. Det är så Kirsi Piha gör. (Min favoritpolitiker, - pga personlighet, inte så mycket pga partifärgen) Hon jobbar också hemifrån och hon är så bra på att ta saker en i taget. Läste jag i en finsk Må Bra-tidning. Fast Kirsi väcker också andra känslor tydligen...

Jag har faktiskt med Kirsi-metoden fått en del grejer gjorda. Jag målar väggarna i min lilla arbets-skrubb, jag får ett eget krypin med ett litet fönster. Uppdatering! Jag har kommit mig upp i smöret: Målar Taika-färg på väggarna. Den bärbara flyttar in där efter jul. Maken får större svängrum i det gamla arbetsrummet. Snacka om kompetensförhöjning på gång.

August var här och levererade hovsamt upplysningen att det snart är Lilla Jul och då är det brukligt att i postlådan lägges liten julklapp. Måste fundera på det där.

Hinner jag till stan och köpa Sandvargen?

Svårigheter är för att övervinnas.

Sitter och jobbar med ett projekt som ska handla om ungas skrivande: Det gäller att samla in noveller, dikter, romaner...Vi är en förening och har möjlighet att ge ut böcker och det hela är mycket spännande. Men vi har bara just kommit i gång. Själv har jag bara hunnit starta med de egna novellerna. Det är svårare än jag trodde. Jag har mest skrivit tidningsartiklar och nu handlar det om en helt ny stilart.

Sitter där och suger på orden: "pretentiöst", "oäkta", "tillgjort" viskar en liten röst så fort jag tänker skriva ner mina fina meningar. Varför ska det vara så svårt?

I helgen såg vi Limelights med Charlie Chaplin och Casablanca med Humpp-eye och Ingrid på dvd. Den förstnämnda handlar om att våga, att sluta intala sig att man inte kan, Casablanca är ju ett café där hela Europa, norra Afrika och Amerika möts.
Mystiska Ingrid är missförstådd än idag tror jag men hon är fantastisk med sina hemlighetsfulla leenden. Tiger gör hon förstås för det mesta, det är Humpp-eye ;-) som sköter snacket. Men om hon hade fått mera taltur, vad hade hon inte kunnat berätta!

Sandvargen, lejonen, tigern och de andra.

Vad härligt program som kom på UR nyss: Om Åsa Lind på Åland som skriver böcker för barn om Sandvargen. Där bodde hon vid stranden i sin stuga med en gubbe och så skickar de lådorna med de färdiga böckern till butiken i byn, mitt på ön. Åland måste vara lite som Frankrike: Det är alla människors andra hemland. Tycker jag i varje fall.

Fast vi har ju stränder här med. Kanske man borde skriva om dem?

Jag har bestämt mig för att ge syster-ysters tre telningar namn här på bloggen så ni vet vem jag pratar om lite lättare i fortsättningen. Det är inte deras riktiga namn.

Maken är fortsättningsvis den schangdoble Maken med stort M.

De tre telningarna kommer jag att kalla Amelie, August och Efraim. Amelie är äldst. August heter så efter Strindberg. Det är han som är lite rädd för bokstäverna och jag tror det är han som kommer att få Sandvargen i julklapp. Efraim är väldigt glad men också väldigt tyst. De andra två pratar för honom. Han får en Unicef-lastbil och en mjukishund i år. Amelie ska få något alldeles speciellt men det måste jag ännu tänka vidare på. Efraim heter så efter en viss pirat i söderhavet. Och med det så gör jag en ny inflygning på bloggen och bloggandet. Jag tillåter mig att vara lite mera fiktiv. Jag har också bestämt mig för att unna mig att vara glad. Och så har maken och jag äntligen i dag bestämt oss för hur vi gör med bebisverkstan. Jag skriver mer om det framöver. Eller så kanske inte. Vi får se.

Mest kommer jag att skriva om mig och mina tankar. Sådant som jag upplever. De andra får vara min lite hemliga familj, men bara så ni vet.

Och jo: Jag vill skriva mer om mitt fadderbarn. Hon heter inte Mira, men det får bli så här på bloggen. Hon pratar spanska och sitt eget hemspråk, aymara.
För hennes skull har jag försökt lära mig lite spanska, så att vi ska kunna brevväxla.

Jag ska skriva också till vännernas barn, brev på papper. Två till Helsingfors och ett till Åland. Det får jag lov att komma ihåg.

Ny start

Mirada betyder "återblick" på spanska. Med andra ord är det mina reflektioner på det som sker i livet just nu. Jag vill gå igenom och editera, tänka igenom den förra bloggen så jag sätter istället upp denna för att kunna fortsätta skriva. Bloggandet så här långt har gett mig några erfarenheter om hur man gör och hur det fungerar. Nu vill jag tänka mer på själva skrivandet. Jag känner det är viktigt att fortsätta skriva, och för de som läste den tidigare bloggen är jag fortfarande samma person med samma berättelse. Jag kommer att sammanfatta den också vartefter i denna blogg.

Endel saker har jag kommit till att jag vill prata om endast med familjen. Så därför kommer den gamla bloggen att vara tillgänglig endast för dem. Åtminstone känns det så just nu. Hoppas ni kommer ihåg mig i alla fall.