Spraydag 2

Det där om att berätta för ett hypotetiskt barn om hur det kom till världen funderade maken och jag på i går. För skojs skull när det ändå är så på tapeten.

Det kan till och med vara lättare att säga " Vi ville väldigt gärna få ett barn så då gick vi till doktorn och han gav oss några "frön". Det är ingen lögn, men inte heller behöver man med det ta in vem som gett doktorn fröna. (Denna info kan till och med vara lättare att leverera än den diskussionen om snoppen och mammas lilla mirre... Ha-Ha!) Det väsentliga i sammanhanget är att dessa frön innehåller en livskraft som gör att en bebis börjar växa i mammas mage. Sedan kan jag tänka man tar en åskådlig liten lektion med ett blomfrö i en kruka och förklarar att på samma vis inne i mammas mage. I krukan kommer en blomma, i magen växer en bebis. Det är tror jag på den intuituva nivå som ett barn i femårsåldern kan förstå. Sedan efter det vidhåller man bara: doktorn gav oss ett frö...en simmare...en spermie vartefter barnet växer och börjar förstå mer om hur fortplantning hos människor går till så där i detalj. En av de väsentliga upplysningarna på slutraken är: Vi vet inte av vem doktorn fick fröet, när du fyller 18 kan du ta reda på det om du vill.

Då på slutraken måste man förstås också klart och tydligt ge det beskedet att det inte är nån pappa som man kan flytta in hos. Men i det skedet funderar ungen väl ändå på att flyga ut från allt vad föräldranästen heter så då borde det väl inte vara något problem? Har vi sedan lyckats ge ungen en trygg och kärleksfull uppväxt så kommer det inte denna vetskap att bli något större trauma. Hur svårt kan det bli?

Detta är nu vår plan på det stora hela. Maken har nån kompis som aldrig visste vem hans pappa var och denne kompis har hela livet grubblat på detta och avskytt sin mamma för att hon inte berättat eller inte kunnat berätta. Men jag tycker inte det är samma sak. OM vi skulle nu med denna metod få ett barn så kommer ju maken förhoppningsvis att finnas i våra liv ända till 18-årsdagen, minst. Vårt barn kommer att ha en pappa! Ingen spermie har någonsin uppfostrat och älskat ett barn hittills vad jag vet...

Det är förstås det som är kluten lite: Kan man 100% älska ett barn om det inte finns genetiska band? Jag tror det, men det verkar som att maken grunnar på det. Fast han grunnade också på det när det var tal om våra ICSI-försök. Han funderar helt enkelt på hur pass mycket insats en pappa måste göra och undrar om han kommer att ha den rätta knycken och stå rycken. Men det är väl naturligt och bra? Man ska fundera. Är rörd att han funderar på det så pass faktiskt! Värre skulle varit om han inte tänkt till ett enda jota!

Förstår faktiskt inte varför svärmor tror att vi inte tänkt till? Klart vi inte kan med erfarenhetens säkerhet säga att vi vet hurdana föräldrar vi kommer att bli. Vi har aldrig varit föräldrar, hon gör på något vis en logisk tankevurpa där och bedömer utgående från sin egen situation. Hur mycket visste hon när det begav sig? Att bli förälder, är det inte något man växer in i, med tiden och med lite improvisation i bagaget? Inte hjälper det att totalstrategiplanera ett framtida förfarande med 100% kontoll över saker och ting. Inte när det är barn med i bilden. Varför förstår hon inte det? Handlar det om att hon vill redan nu ta kommandot över barnavårdandet? Såsom varande expert på detta både av egen erfarenhet och på grund av yrket? (Hon jobbar ju inom socialväsendet med barnskydd, hur kan jag bara tänka mig att utmana henne med egna tankar och åsikter!?) Jag är rädd hon kommer att bli just den sortens farmor som tar rodret i ett raskt grepp och inte släpper det innan vi gått med på att överlämna bebisen till henne, faktiskt. Om hon någonsin genom maken och mig får bli det,- farmor, alltså.

Det finns många sorters familjer, mina barn-dina barn-familjer, skilsmässobarn, adoptivbarn. Bara för att det inte är en biologisk-genetisk kärnfamilj med mamma-pappa-en flicka-en pojke (som hennes) så behöver det inte automatiskt betyda att alla världen traumor och negativa känslor måste komma som brev på posten. Visst det KAN dyka upp problem, men måste vi ta ut allt i förskott?

Det är bara det jag skulle vilja säga henne: Hon måste börja lita mer på sin förmåga att improvisera och så skulle jag också vilja att hon insåg att maken (hennes son) och jag är vuxna personer nu. Hon är kvar i det: Har man inga barn så är man själv ett barn-tänkandet som är rätt vanligt i samhället faktiskt. Det plus att det ju är hennes egen specielle son det handlar om...;-)