Spraydag 1

Så är man tillbaka i selen då.

Julen var kort och gick för det mesta bra. Jag hade fyrtiårsglögg för min familj,(mor far + systersns familj) och en kusin och hennes lilla bebis dök också oväntat upp. Lilla bebisen liknade kanske litet mig som liten. Jag kände inget speciellt obehag av att titta på henne, men inte så mycket engagemang heller. Visst är det roligt för dem, och jag visste att de inte känner till i detalj vår bebisverkstad så vi småpratade bara om annat. Julen hos makens föräldrar och julbjudningen hos svärmors syster gick också bra.

Bromsklossar och New Age

Det var först när vi skulle iväg till Kliniken på onsdag morgon som det blev strul.
Svärmor ville prata vid morgonkaffet och jag kände stressen komma. Vet ju att de vill man ska komma i tid till kliniken. Svärmor ville prata om var man kan parkera bilen intill kliniken. Som om vi inte skulle kunna det själva och som om det skulle bli bättre av att prata om det. Hon försökte få kontakt, men det var ju fel tillfälle så jag fick avbryta mitt i med ett "Nu måste vi iväg!". Då när vi satt oss i bilen märkte vi att bromsarna fastnat! Den hade stått i kylan i en nedförsbacke med handbromsen på!

Vi kastade oss alltså i svärföräldrarnas bil istället och hann fram i tid. Men kan det bli mera typiskt!

Väl framme fick vi som jag anat förslaget att beställa tid till psykologen, det är något de erbjuder efter så många behandlingar. "Eftersom vi nu säkert känner oss trötta". Problemet är bara det att jag inte är så hågad att prata i 45 minuter på knagglig finska om så pass känsliga saker och dessutom sedan betala för det. Jag tycker det skulle vara en princip att man kräver just den sortens tjänster på svenska. För om ingen gör det kommer vi bara att bita oss själva i benet och det kommer att ordnas färre och färre svenska vårdtjänster. "Eftersom ju alla ändå kan finska"...Maken däremot vill gå och betala för det. Jag funderar på att låta honom gå själv. Men så vill jag ju förstås veta vad han har på hjärtat...

Efter det var det dags för ultraljudet och det visade sig att det finns början till äggblåsor så det blev spraystart. Så långt allt väl.

Då när vi kom hem igen till svärföräldrarna blev det däremot stress-diskussion: Jag nämnde först det om den finska psykologen. Medan jag var i farten pratade jag på om lite saker jag oroar mig för. Jag tycker ju att det gäller oss i första hand och om vi kan prata om det så vad ska vi då med psykolog till? Dessutom bloggar jag ju så visst finns det väl utlopp...!

Men det visade sig att svärmor tyckte jag inte tagit makens känslor tillräckligt i beaktande och hon verkade värja sig emot hela tanken att vi skulle använda donerade könsceller: Föreslog att vi istället skulle pröva akupunktur och homeopati.
Det fick mig att se rött: Jag har inte lika stor tilltro till dessa metoder som hon, jag tror vi skulle bara slösa tid och pengar i onödan. Vi har just och just råd med den där psykologen. Saken är nu den att svärmor är helt frälst på alla sorters sådana terapier och new age-metoder som bara tänkas kan. Medan jag vill hellre hålla mig till den vanliga medicinska skolan. Jag såg en värdegrund-diskussion av enorma proportioner komma seglandes och måste gå ut i köket för att inte säga något bryskt och elakt.

Suprecur och när berätta för barnet-prat

Svärmor kom efter och tog då även upp det med hur vi kommer att berätta för barnet att det har tillkommit med provrörsbefruktning och donerade könsceller. Hon menade att det är bäst att vara så öppen som möjligt med det och starta med informationen så tidigt som möjligt och ta in det lite och lite från det att barnet är tre ungefär.

Då kände jag bara lust att freaka ut totalt. Jag har en helt annan åsikt om saken och jag tycker det ändå borde vara makens och min sak att bestämma hur och när vi tycker det är lämpligt att berätta. Dessutom så känns det väldigt abstrakt att tänka på sådant när det enda vi hittills gjort är hämtat ut ett recept på Suprecur, (sprayen).

Jag anser att man ska inte pressa på barn sådan information som de inte kan hantera i för tidig ålder. Jag tycker tioårsåldern skulle vara ok kanske, då man annars börjar prata om sexuella saker i skolan. Att det viktigaste skulle vara att man i småbarnsåren skapar en trygg miljö för barnet där det känner att det har två föräldrar som finns till hands och att det är just dessa två och det finns inga tvivel om det. Att det också är en sorts barnskydd i den tanken. Samt det att man låter saken komma mer spontant och naturligt på barnets eget initiativ. När det ställer frågor.

För vilken femåring begriper nu på riktigt hur det går till att göra barn? Än mindre tror jag de kan omfatta provrörsbefruktningar som ett alternativ.
Kanske i åtta-årsåldern skulle man kunna säga: "Vi hade problem med att få barn fast vi ville väldigt gärna och därför måste en läkare hjälpa oss". Att ta in en tredje part i diskussionen ens på det teoretiska planet tycker jag inte gör saken bättre. Vad är det med detta att man ska alltid bara babbla på utan urskíllnad om allting? En donator är ingen biologisk pappa. Punkt. Han vill inte ställa upp som försörjare och kan inte kontaktas före barnet är i vuxen ålder. Så varför ska man då ta in det i småbarnstadiet? För att skydda barnet för en alltför stor chock i tonåren säger svärmor. Någongång ska vi berätta men jag skulle vilja ge ett barn en trygg barndom. Den där grunderingen och invänjningen vid tanken kan starta senare tycker jag.

Tänk situationen om barnet får höra att det är ett provrörsbarn och går till skolan och berättar det till några olämpliga mobbartyper? Barn vet inte lika bra som vuxna vem det är lämpligt att öppna sitt hjärta för eller ej, skvalleret kan lätt starta och det att vara provrörsbarn är ju i sig inget som behöver ha betydelse för hur man presterar i skolan. Hittills har ingen ju hittat några avvikelser hos dem. Men bara det att man skulle öppna för en massa spekulationer redan innan högstadieåldern tycker jag bara visar att folk inte tänkt till.

Nå jag vill klippa av denna diskussion eftersom det allra mest relevanta för mig i detta skede är bara hur jag ska stå ut med sprutorna. Att fundera på hypotetiska diskussioner med en tioåring är minst sagt over the top tycker jag. Visst kan man tänka på det i stora drag, men att i detalj planera repliker. Det är absurt. Men just det ville svärmor att vi skulle betona, fundera igenom, känna oss in i hur det är att vara förälder...Är det inte något man växer in i? Jag bara frågar! Det kan man väl inte strategiplanera?

Jag bara kände hur det började pulsera i tinningarna. Det är många saker att tänka på, javisst. Men jag blir också så himla trött på att förklara och reda ut till olika personer och till svärmor i synnerhet. Hon har inte gått igenom detta och varje ny behandlingsform jag beskriver på vägen till embryoåterföring är som någon slags uppenbarelse för henne. Jag känner mig så freakig och underlig i det samtalet att jag helst inte vill fortsätta prata om det. Men det får man inte hos svärmor för där gäller alltid "Katten på bordet-diskussion" och en sjuttiotalistisk dyrkan av "vi ska öppet prata om allt, prata om allt, prata om allt..."

Snälla: Bara lite diskretion och integritet,
-är det för mycket begärt?

Då kan jag längta efter mina föräldrars diskretion och integritet och lojalitet verkligen! Trots att de ibland också har irriterat mig med att nästintill tiga ihjäl saker!

Jag skulle vilja att svärmor respekterade vår önskan om att inte berätta för tidigt för barnet om hur det gick till, inte ta in fler släktingar än de som redan nu vet. Men jag vet inte om jag kan lita på henne här. Dessutom oroar jag mig för att hon inte ska kunna behandla vårt ev. barn rättvist ifall makens syster också får ett barn som då ju skulle bli deras barnbarn även rent genetiskt sett.

Jag har sagt detta här på bloggen anonymt, hoppas det inte ska ge oanade konsekvener för oss nu. Jag ville skriva om det för jag skulle vilja att folk tänkte till om det där med att berätta för alla om allt-vurmandet. Ibland kan det faktiskt skada människor ifall man inte gör det på ett bra sätt och väljer till vem man berättar!

Om att översätta känsloprat till finska...
Överväger skutta upp på barrikaden

När vi kom hem hit har maken och jag diskuterat -ja grälat är väl närmare sanningen, ytterligare om den där psykologen. Jag skulle vilja stå på mig och kräva svenska, vägra betala för en finskspråkig session. Tycker det är en viktig princip. Maken tycker vi skulle gå en gång och har sagt han är villig att betala om det nu inte finns alternativ. Han är ju som sagt ingen barrikadman och språkpolitiker.

Vilket nu irriterar mig mycket. Trots att vi borde nu göra allt för att hålla ihop.

Så vi hade en stycken upprörd diskussion. Vi är inte oense om att vi ska göra detta, men maken vill prata om sina sorgkänslor över att han inte kommer att kunna se några släktdrag i ett ev. blivande barn. Han vill att någon ska klappa honom på axeln och säga "det löser sig", påstår han. Han vill att någon ska berätta för honom att det blir ett välartat barn som kommer attt gilla sina föräldrar och inte anklaga oss för vad vi ställt till med när vi satte det till världen. Inga små saker alltså! Synd bara att man inte kan gardera sig för allt på förhand och beställa lycka på posten utan måste vara här och leva livet som det kommer och faller sig!

Så vi beställer väl en tid antar jag, men jag funderar på att inte yttra ett ord finska utan bara höra på samt svara vid nödtvång på svenska. Det är väl ändå i första hand maken som ska nås av mina budskap och de kan jag likaväl leverera hemma. Så jag far i så fall dit för att höra honom prata faktiskt. Ska bli skumt att byta vår kommunikationen i vår relation till det andra inhemska! Första gången vi tilltalar varandra på ett annat språk. Allt ska man vara med om!