la mirada

På gång igen

2007-06-06T12:04:00.000-07:00

De är länge sedan jag skrivit här nu. Mycket har hänt. I korthet detta: Vi beslöt göra ett nytt försök från början med äggplock och allt. Denna gång skedde det med donerade sädesceller. Det var i januari detta år, just efter att jag fyllt fyrtio. Jag hör några korpar kraxa men jag har bestämt mig för att inte lyssna på dem som kraxar om åldersfaktorn åtminstone. Ännu detta år har vi tänkt satsa. Vi satte in ett embryo genast i samband med det första äggplocket, sedan ännu ett i april. Inget av dem ville växa sig fast. Nu har vi just satt in två små embryon och jag har ungefär 12 dagars väntetid framför mig.

Jag försöker ta det lungt. Skulle ju njuta av sommaren. Men ibland ter det sig svårt i kubik. Det måste vara murphys law. FPA skickar nämligen kravbrev att jag måste återbetala studiestöd. Vi har ännu inte fått besked från FPA om de tänker betala något av vår äggplockbehandling på 2500 € med påföljande två insättningar om ca 500€ vardera. Nej istället kräver de in 1200 € nu under hösten.

Det är inget jag kan göra åt. De har ju sina regler och jag jobbade extra hårt just då de år som återkraven gäller, 2001 och 2000 eftersom vi ju då körde igång bebisverkstan just efter att vi hade gift oss.

Så nu alltså har vi just hoppat med ett nödrop över ribban som hette "Räkning för äggplock" och så landar detta trevliga FPA-brev ner i vår låda.

Jag orkar inte skrika och gråta längre. Biter ihop och betalar förstås, vad annat kan man?

Så här kalla siffror handlar det om. Vi gör det på något sätt. Men eftersom jag ju inte kan jobba heltid på grund av våra behandlingar så vill jag mena det känns i plånboken.

Även annanstans känns det förstås. Det är vacker sommar och jag känner ju något slags hopp. Jag har lyckats förklara för min nye chef vad vi håller på med och som tur var han ganska förstående. Men jag bävar för andra på jobbet som kanske inte är det, vet inte hur många jag kan och orkar förklara det för.

Jag var inne på mammapappa.com också för nu känner jag att jag skulle behöva lite stöd och prat. Hittade på Befolkningsförbundet ett litet orange kort också till denna webbtidning:www.villhabarn.com

Kanske kan det hjälpa någon av er. Jag är ledsen men jag har inte haft krafter att läsa alla era bloggar. Nu ska jag försöka ta igen det ett tag framöver.

Snart dax igen..ta i trä

2007-03-21T10:11:00.000-07:00

Jag är glad för alla kommentarer här. Det tog mig ett tag att komma igen. Jag har försökt samla krafter till att orka med nästa försök och plötsligt var det som om orden skulle tagit slut. Ovanpå det hade jag mycket jobb och det måste bara skötas för att vi skulle klara läkarräkningen.

Nu är allt det äntligen över. Om några dagar är jag skuldfri igen.

Jag ska snart också ringa om tid för nytt försök i April.

På något sätt orkar vi vidare, men det har varit en mer molande insikt om att vi kanske ändå inte kommer att få barn. jag ahr faktiskt inte tänkt alls påd et under den här tiden. Jag har försökt tänka mig in i situationen att vi inte får barn. Att det bara är så. Jag har oroat mig för hälsan också. Det enda jag egentlgien vill nu är att få vara frisk och leva med min lille gube i vårt lilla hus i lugn och ro...se våren komma.

Jag komemr att försöka uppdatera igen här framöver, i samband med vårt nya försök...

Inget vidare idag

2007-02-13T00:06:00.000-08:00

Idag känns det inget vidare. Jag har fått nån slags mens och rådet att ändå fortsätta med lugesteron tills jag vet vad graviditetstestet visar. Men troligtvis är det ju negativt.
Varför kan det aldrig...?
Vi har fler försök, men jag har tillbringat ångestfylld natt räknandes pengar för vi kommer knappt att ha betalt detta klart till april då vi borde köra på igen.
Jag måste jobba vidare men det känns så trögt och ledset nu just. Oroar mig också för en mammografi-kallelse som jag tror ska komma i mars. Tänk om något är fel ännu, så vi inte kommer iväg till nästa försök. Man får ställa om hela livet. Usch i nattens timmar hinner man tänka. Jag som borde sova för att orka jobba med tankarna klara nu. Inga tidskrifter klara i tid inga pengar att betala detta kalas med...

Aj nu molar det i magen.

2007-02-12T06:34:00.000-08:00

Idag känns det lite vanskligt: Svullnaden har gått ner men istället börjar det mola på nere i magen. Vet inte om det är Tant Röd ännu, men jag skulle inte vilja känna efter, måste ju jobba.

Det har vait under dagens lopp som små stick i livmodertrakten och en del säger det är ett gott tecken, men det kan lika gärna vara mensen på väg...

Hade velat kunna rapportera annat. Jag vet ju vi har fler försök men ändå: varför kunde det inte nappa på en gång nu?

Jag har satt upp en väldigt tight återbetalningsplan, och vi har fått frister genom att jag ringt hit och dit och sagt "Det är lite svårt just nu".

Om detta blir inget nu försöker vi på nytt i April, men snälla snälla låt det vara så att det är ok redan nu! Vi vill någongång i livet göra annat än gå på våra knän rent ekonomiskt!

Mellanrapport

2007-02-05T00:08:00.000-08:00

Det är bara bra här än så länge. Den värsta magsvullnaden har gett sig men jag är fortfarande megarund...

Jag har mycket jobb så jag hinner inte skriva så mycket. Det är också bra för då hinner jag inte heller tänka så mycket. Det lugnar mig att veta att vi nu har flera försök och jag är nöjd att vi gjorde hela omgången med spreyer och sprutor från början, trots att det var jobbigt och troligtivis kommer att bli det ännu.

På bakkontosidan börjar jag se de värsta grynnorna nu, så jag kan väja och värja mig. Dvs jag har flyttat räkningar och delat upp dem i rater och sådant. Det ska gå vägen.

Jag vet inte hur jag känner den 14 då är det dags att börja kolla efter Tant Röd och då ska jag ha korrigeringsrumba samtidigt. Hoppas det blir en rumba av det mera stillsamma slaget...men det kanske är för mycket begärt, ta i trä i varje fall. Börjar med sidorna IDAG.

Äntligen hemma!

2007-02-01T01:59:00.000-08:00

Äntligen hemma igen! Vilken månad det har varit. Tur att nu är det över. Nu gäller bara att vänta...Igår sattes ett embryo in, trots att läkaren först övervägde ifall jag var ett fall av överstimulering. Men eftersom jag inte hade blödningar, bara överstora äggstockar och svullen mage så beslöts det att det blir ett försök.

Jag fick vila några extra timmar på Befolkningsförbundet för de tyckte synd om mig som annars skulle varit tvungen att traska tre timmar på stan och vänta på tåget. Det behövde jag verkligen, är jättetacksam!

Äggstockarna var ömma ännu i går, idag verkar det ha gett med sig lite men magen är fortfarande en ballong. jag ska dricka tre liter vatten om dagen så ska det ge sig fick jag veta. Om nu inte magen sätter igång att växa förstås. Jag är svagt optimistisk men bereder mig på att vi kanske får göra några till försök ändå, livmodern har ju blivit lite bearbetad med katetrar nu så det kanske inte sätter sig?

Det blev 14 embryon av de trettio de plockade ut, några var små och långsamma så de kastades. De kanske har policy att inte frysa alla i sådana här fall, jag vet inte. Men i varje fall har vi nu 14 embryon i 7 strån kvar, eller med andra ord sju försök.

Uppmuntrande läsning hittade jag i Befolkningsförbundets tidningshylla: Holly Hunter har enligt veckotidningen "Anna" fått barn med hjälp av dylika behandlingar vid 47! Hon spelade med i filmen "Raising Arizona" (Om ett barnlöst par som ger sig in på den tvivelaktiga babysnatcherbanan och får hett om öronen för det...) Andra Hollywoodstjärnor har inte heller varit purunga, flera stycken hade varit 45...

Med donerade könsceller så kan man med behandlingar få livmodern att fungera som den ska tydligen. Befolkningsförbundets läkare kommenterade intill artikeln i "Anna" att trots att det går att skjuta upp klimakteriet och till och med sätta igång fertiliteten igen efter att det börjat, så är det inte något att rekommendera eftersom mammorna blir för gamla för barnen om födseln skjuts upp för sent. Däremot trodde hon inte att kring fyrtio i dagens läge skulle vara något större problem, när väl graviditeten påbörjats. Det är de spontana graviditeterna utan behandlingar som går ner efter 35. Jag tycker det verkar uppmuntrande och tänker nu hålla mig fast vid den informationen tills annat bevisats.

Dagens orosämnen är istället nu hur vi ska få ihop till den maffiga räkningen på 2500 euro+800 för mediciner och ännu ca 300 för resorna. (Vet inte ännu hur mycket FPA ersätter om de ens gör det, efter fyrtio måste man ansöka själv om det) Jag ska jobba på med mina projekt, men det är lite med andan i halsen det medger jag gärna. Idag känns det som att jag inte riktigt skulle kunna sitta på en stol för magen är i vägen, men annars mår jag bra. Så nu är det over and out för projektarbetandets skull....

Jag skriver mer i morgon!

Prima liv för en gångs skull!

2007-01-30T01:11:00.000-08:00

Väntans dag idag. När är det inte det? I fredags var jag på ultraljud och allt såg bra ut, lördagen var det Pregnyl-ägglossningsprutan. Vi firade att vi hunnit så långt med bio samt middag, maken, jag och makens mamma. Våra meningsskiljaktigheter har vi lagt på is, tar nu bara de små steg i taget som jag önskade. I måndags var det tidigt-tidigt äggplock men inga missöden förutom bilköer in till stan så vi kom tio minuter för sent. Bästa nyheten den dagen: jag hade hela 30 äggceller som kunde plockas ut! Mesta jag någonsin haft! Borde detta inte nu betyda att det äntligen skulle finnas chans att guldägget är med i den samlingen??? Jag vågar inte hoppas för mycket, de har inte ännu ringt och sagt hur det går med delningen. Men i morgon ska jag dit för första insättningen. Mera humöruppbyggare: Min väninnna som också är 40 meddelar att hon väntar barn. Först var det tvillingar, men efter en blödning kom ett foster ut. Hon trodde det var kört men den andre av tvillingarna bet sig fast där inne och i april ska han landa på utsidan är det tänkt. Jag är glad för henne och tänk om, bara tänk om vi skulle lyckas nu, då skulle de kunna leka tillsammans.
Men som sagt: Jag tar det försiktigt med förväntningarna nu. Att kan hända i IVF-världen har jag märkt.

Jag har lite spända äggstockar och magen är ballongliknande ännu. Men annars är det rätt prima liv för tillfället.

Allt väl hittills...

2007-01-24T00:48:00.000-08:00

Etapp 2 avklarad: Jag har varit på ultraljud och blodprov till Befolkningsförbundet och de var båda ok, allt var som det ska i detta läge, äggblåsor på gång i båda äggstockarna, ingen av dem för stora efter vad jag kunde förstå. Så nu fortsätter jag några dagar till med Puregon men i lite minskad dos, Suprecur-spreyen håller jag igång som förut. På fredag är det nytt besök och då ska vi se om det blir dags för ägglossningssprutan. Plock på måndag nästa vecka, insättning på onsdag är planen. Maken kan bara vara med på äggplocket, tyvärr för han har sina kurser att tänka på. Men jag ska nog klara insättningen ändå. Den har jag ju varit med om många gånger nu!

Denna resa till Helsingfors var inte lika dramatisk som förra gången. Men jag tog tåget, så slapp jag halkan och kunde koncentrera på att plugga lite biblioteksvetenskap istället.

Idag ska jag se igen på webbtidningen, måste jobba på nu för att få in slantarna som detta kostar.

Så för ögonblicket: Lugnet råder. Inga stressymtom på gång. Skönt!

Ersätter, ersätter ej...

2007-01-18T22:47:00.000-08:00

Har haft svårt att sova i natt för att jag började fundera på hur mycket FPA INTE kommer att ersätta av vår IVF-resa denna gång...

Men annars är det väl sisådär ok just nu. I magen då. Sprutar och spreyar och Puregon Pen gör som den ska. (Har inte vridit sönder den, inte trampat på ampullen eller något sådant än ta i trä)

Andra datauppgifter väntar idag. På måndag kväll bär det av igen emot den glada Södern. Tidigt på tisdag morgon ska jag vara på Befolkningsförbundet. Nu borde effektivtid ta vid, för innan helgen borde jag hinna fixa bibliotekariekurs och ligga i hasorna på mina skribenter till webbtidningen, (Tänk att man ALLTID....!)
samt deala med Skattekontoret som inte ännu fattat rätt det där med posenten!

Att sånt. Här ska donas, skriver mer sedan!

Puregon-dans på hal is...

2007-01-18T02:55:00.000-08:00

I går kväll efter att jag mixtrat till det med Puregon-dosen klockan åtta sänkte sig friden över vårt hus! Det surrade i hjärnan av måbra-endorfiner. Efter så mycket stress, nu kan de små gonadotropinerna väl äntligen få kicka in och göra sitt.

Men innan vi nådde dit! Jag säger då bara det. Detta sätt att försöka laga bebisar gör mig snart totalhysterisk!

Jag for alltså till apoteket som ringde runt till andra apotek, men ingen hade sådana pennor i lager. Telefontiden hos Befolkningsförbundet fick jag vänta på. Men när jag väl kom fram till den vänliga rådgivande barnmorskan så sa hon först att posten redan gått för den här dagen och postar de följande dag har jag ju pennan först på fredag och jag MÅSTE börja på den dag läkaren sagt.

Maken hade hittat en gammal Gonal-F spruta som ännu var i sin förpackning och vi hade i desperation tänkt använda den. Men det funkar inte, sa hon på tråden. "Vi måste tänka lite, lugna dig" sa hon också och lovade ringa upp.

När hon väl ringde upp var det med det ljusa beskedet att vi kunde åka till närmsta Centralsjukhus och hämta en penna. De kommunala IVF-behandlingarna görs ju där, så de borde ha pennor i mängd och massor. Jag skulle bara leta reda på deras telefonnummer och ringa dit och förklara hur det ligger till...

Som tur var hade jag ett papper från dem kvar sedan skrapningen efter missfallet och fick fatt i deras telefonnummer snabbt. Och lättnad och lättnad: De hade pennor i lager. "Kom och hämta", sa de, "fast fort, vi går snart hem för dagen". Så vi i bilen igen och körde den sedvanliga halvtimmen, och anlände tre minuter före gå-hem-dags.

Jag fick alltså pennan och det var då jag kände - äntligen - endorfinerna kicka in på allvar. Nu ska här odlas!

Det var en noggran bruksanvisning med, nästan så det kändes lite andäktigt med så många små steg och bilder och anvisningar. Men nu tror jag i varje fall jag gjort rätt. Inte tagit fel dos, inte fel ampull, inte brutit av nån nål, inte kladdat på nålen med små smutsiga tassar, inte...

Efter det var det ljuvlig bastutajm. Kände hur två veckors spänningar för HIV-tester och äggstockar som inte ev. gör det som de borde och halkresor till Sydkusten äntligen släppte. Rann ur musklerna som trög lera.

Så nu gäller det Puregon pen klockan åtta prick fram till nästa tisdag. Spreyerna fick jag dra ner till hälften också, skönt för det började kännas irriterat i svalget.

Nu är jag så långt och nu ska jag försöka jobba lite med världsliga saker i två dagar framöver. Sedan stundar helgen in och då fortsätter jag väl med mina inredningsprojekt.

(August var förresten inne här när vi kom från vår halkresa och diggade absolut våra cirkustapeter. Snart dags för nästa nummer alltså, men först lite andhämtning.)

Over and out.

Hemma på landet igen-utan Puregon Pen!

2007-01-17T02:31:00.000-08:00

Delmoment 1 avklarat: Vi kom iväg till Hfors och allt var klart för Puregon-start. Det var lite halkkörning men även det gick bra, fast det var nära ett tag, vi såg en som kört i diket och pga hjälpfordonen som var parkerade mitt i vägbanan var det en hårsmån från kedjekrock. Tur vi kom sakta det hade på sin höjd blivit plåtskador.
Maken hann väja som tur. Men det ovan på stressen tidigare hade bara varit för mycket. Igår hann vi pusta ut på kvällen men gissa vem som var trötta efter allt bilkörande. Maken tajmade till och med in sina kurser igår på kvällen efter att vi kommit hem.

Men idag fortsätter det: Jag fick ingen Puregon Pen från apoteket, trodde de skulle följa med i förpackningen! Gissa vem som bor så långt ute på landet att de lokala apoteken inte har sådant i lager?

Vår läkare glömde antagligen säga vi borde ta med oss en penna innan vi går från kliniken eller också ska de fås från apoteket när man köper ampullerna! Nu sitter jag och väntar på att telefontiden på Befolkningsförbundet ska börja, för det är meningen att jag borde ta den första Puregon-dosen idag. Nu måste jag ringa och fråga om jag kan få en penna per post till imorgon och om det är ok att starta då!

Alltså allt som kan köra ihop sig gör tydligen det!

Dessutom höll jag på att svimma över vad Puregon kostar. 800 euro blanka! Oförutsedd utgift! Jag har idag också varit till banken och ändrat mina låneinbetalningar för här finns inga marginaler!

Är någon uppe och läser just nu, snälla berätta hur det hänger ihop med Puregon-pennorna. Jag tog inte det förra gången då det ju var ICSI och de verkar behändiga, men var får man tag i dem?

Förberedelser i snö.

2007-01-14T10:58:00.000-08:00

Igår tapetserade jag hallen och köket. Vi har halvpanel i båda rummen så det gick snabbt. Först tyckte jag det såg ut som randig herrgårdstapet, men i morse när jag såg på det i dagsljus verkade den mera vara Cirkus Scott eller något. Polkagrisrandigt i rosa och gult...Hm. Nå nu i kvällsbelysning ser det igen festligt ut och det ser ut som om stugan fått högt i tak. Inte helt traditionellt, men ganska festligt och humor tycker vi, efter moget övervägande.
Jag har städat bort det mesta julpyntet. Nu börjar förhoppningsvis snart en ny period. Säger inte vad den kallas, men på tisdag får vi väl besked. Nu hoppas jag bara att bilskrället håller ihop. Eftersom det (Äntligen!) snöar med besked så kommer vi att ladda med ficklampor, mobiltelefon och reflexvästar i bilen. Ifall vi skulle kana i diket och måste lifta alternativt gräva fram den ur en snödriva. Vid detta laget tror jag ALLT kan hända.

Jag har räknat och räknat på inkomster och utgifter, nu när jag fått alla skattelappar och elräkningar och annat skojigt krafs. Jag tror det ska gå vägen, åtminstone med denna första insättning (ta i trä!), sedan får vi väl pantsätta något ifall det skulle bli fler insättningar.

Jag är orolig men försöker klämma ner det i skorna. Det är så mycket som ska fixas och kollas och rent praktiskt bara detta med nattkörning och snöyra och drulleputtar som inte stannar vid triangel och det ena med det femte.

Jag längtar till onsdag då detta är över! Bara vara hemma och lungt spruta på i tio dagar till. Jag hinner bygga mitt korsvirkesrum (arbetsum/ateljé) på vinden klart innan den 26...Bergsäkert.

Lite lugnare vatten idag.

2007-01-13T00:35:00.000-08:00

Idag är det underligt nog en lite bättre dag. Jag är mindre svullen på magen, kanske har det göra med att mensen nu är över. Den började i måndags, den 8 januari.
Kanske beror det på min kur med vatten, musli och knäckebröd. Håller på med det för att blodsockret inte ska skutta omkring i onödan. I går ringde jag efter Sparvens råd till Befolkningsförbundets rådgivning för att höra om de ev. gett fel dos Suprecur. Men det hade de inte. Jag har gjort rätt. Det är väl bara så länge sedan sist att jag glömt allt om hur det brukade kännas. Men jag måste medge att det blåst både kuling och storm här mer ofta än det brukar. Vi har hunnit med rätt många diskussioner, debatter, gräl och regelrätta utbrott denna månad...Jag skäms lite. Igår var det elräkningen, men jag ringde elbolaget och fick det fixat i rater. Fast inte utan débacle som Bridget Jones skulle ha sagt...

Jag är uppriktigt sagt orolig för hur detta ska sluta och mera spänd än vanligt. Vi ska åtminstone tre gånger till Hfors denna månad och det blir nattkörning. Jag hoppas verkligen det finns något där att odla fram efter allt detta! Jag vill bara nå så långt att vi får ett embryo att sätta in. Förstås att det fäster sig också. Men just nu kan jag inte ens tänka så långt, bara fram till den 16...

Jag ska fara och köpa lite tapeter idag, såg billiga på ett ställe. Måste gå löst på lite heminredning medan jag väntar. Jag kan inte bara sitta still och fundera. Sedan är det ju det att OM jag skulle bli gravid ens för några månader så kommer jag att vara så rädd att det ska komma ut därifrån att jag nästan inte vågar göra något. Det blir som innan missfallet: Soffläge. Det hjälpte i varje fall några månader den gången...

Antar utmaningen Tingeling!

2007-01-12T01:23:00.000-08:00

1. Hur länge har du bloggat? Sedan september 2006.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga? Jag hade noterat i dagspressen att de skrev artiklar om folk som bloggar på Bloggen.fi. Men just då var jag Ankdammstrött och ville ut på större vatten så jag letade upp Blogger.com för att pröva lite själv. Kändes mer anonymt ute på det stora engelskspråkiga blogghavet och jag visste inte riktigt vart jag skulle med min egen blogg så underligt nog kändes det tryggast så. Jag har "alltid" på det viset tagit min tillflykt till ett verkligt eller drömt internationellt samfund då det känts jobbigt här hemma. Måste ha varit jude i ett tidigare liv.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i? Jag letade IVF-bloggar och hittade Saring och Anna som fått barn med IVF. Det kändes tröstande att NÅGON i varje fall lyckats. Sedan fick jag ögonen på Storken flyger... och Mina. Din blogg, Tingeling läste jag först länge utan att förstå att du också var från Finland. Trodde du bodde i Skåne som de andra...Blir nostalgisk över min egen Helsingforsperiod när jag läser början på din blogg, där du skriver om livet innan ni började med IVF. Du skrev på något vis mer utlämnande än jag till en början var beredd att göra och i det har du nog påverkat mig. Jag beundrar ditt mod! Lilla Sparven dök upp lite senare och trots hon tycker vi verkar olika, så känner jag igen mycket av det hon beskriver: Landskapet närmast och de hobbies hon och hennes pojkvän håller på med. Sådant man gör på landet...

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du så här i efterhand läser dem? Jag bloggade ju aldrig "sorglöst" utan temat var från början ICSI och assiterad befruktning och jag startade bloggen för att alla mina väninnor och släktingar verkade börja sälla sig till småbarnsmammorna och de ville bara prata om graviditet och småbarnsår. Jag kände mig så ensam.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?De som är länkade i listan på min blogg läser jag för det mesta.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t.ex. teknikbloggar, modebloggar politiska bloggar)? Alla är dagboksbloggar.

7. Nämn en bloggare (obs! Länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om. Storken flyger i skymningen är en blogg som jag gillar men hon som skriver lever ett helt annat liv än mig: urbant singelliv med stor festande bekantskapskrets verkar det som. Men jag gillar hennes sätt att greppa saker i tillvaron, vilja göra något konkret åt det. Tror hon också arbetar med tidningar, ev är hon dagspressjournalist så där åtminstone känner jag igen endel arbetsuppgifter.

8. Nämn en bloggare (obs! Länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om. Mina och Anna (Länkade ovan samt i listan till höger) upplever jag som rätt lika därför att de båda verkar ha rätt självständiga arbeten. De skriver om sitt jobb i bloggen och jag känner igen det där med hur krångligt det är att få in både jobbet och IVF i kalendern. Anna har fått barn via IVF och bloggen beskriver både tiden före och efter hon fick sin baby. Mina är i samma skede som jag med speyerna så just nu läser jag hennes med stort intresse. Tingeling: Du och Sparven har särställning eftersom vi alla är från Finland. Jag tycker inte vi är så olika. Men jag är glad ni gillar min blogg i alla fall. Tur att vi med det kunde bevisa att det finns många olika slags ankor i vår damm!

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar? Jag har bara nämt det för min man. Alltså var bloggen finns. Till en väninna och till min makes familj har jag nämt att jag bloggar men inte VAR.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg? Maken säger alltid: Ja men det där har vi ju redan pratat om, så antagligen ventilerar jag först det mesta med honom innan jag skriver ner det. Vid morgonkaffet för det mesta.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden? Den tänjs. Men jag försöker sätta en gräns så att jag inte nämner någon vid namn och inte skriver om andra personer alltför ingående. Svårast har jag haft med de inlägg där jag för att beskriva egna känslor måste ta in någon av mina familjemedlemmar. Det känns som att jag utan att fråga hänger ut dem till allmän beskådan. En illojal tagg sitter farligt nära hjärtat. Den första bloggen blev därför efter ett tag avsedd bara för familjemedlemmar, men i praktiken slutade jag skriva på den och den ende inbjude hittills är maken. Jag vill inte skriva skvallerblogg och är lite försiktig eftersom jag är rädd något av det jag skriver ska kunna användas emot mig eller någon av mina nära och kära. Man blir väl sån efter att ha jobbat med media ett tag...

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du? Just när det gäller barnlöshet så tror jag en av kickarna med att skriva är just det att man kan få svar av någon som går igenom detsamma. En förmån som inte finns med så ofta i det vardagliga livet.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg? Jo, så känns det. Man märker rätt snabbt om det är en skämtblogg eller något sådant där den som skriver försöker fejka till en historia.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara eller blev du förvånad? Jag vet väninnor som bloggar och de liknar sina bloggar. Men jag har inte kontaktat någon vars blogg jag läst för en träff ännu. Jag kaske just precis vill ha dem som bloggvänner och inget annat.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga? Ibland har jag undrat när någon lämnat ett väldigt svartsynt dagboksblad efter sig och sedan tigit i flera veckor. Jag har ju inget sätt att få tag i den personen för att kunna ringa och fråga om de fått alldeles nog av livet eller om de bara slutade skriva för att de bestämde sig för att fara och segla i söderhavet.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Jag har med få kommentarer kommit på mig att tappa skrivlusten. Speciellt när jag skrev att jag kände sig ensam och ingen reagerade! Jag började med avsikten att skriva främst för mig själv och struntade till en början i om någon läste, men sedan när jag började få kommentarer blev det viktigare och viktigare att känna att man hörde till "IVF-gänget som bloggar". Ett tag fick jag till och med lite sandlådekänsla där: Att det skulle bli som en skolklass med tjejer där bara några är populära trots att vi alla har samma problem.

18. Har du själv skrivit saker som du ångrar i din egen eller andras bloggar?Inte i andras bloggar hoppas jag. I egen blogg igen det där om familjen. Jag tror de är t.o.m lite rädda för "vanliga" internet (Använder faktiskt inte det själva mycket, tillhör ju en äldre generation på landet) och de skulle inte så bra kunna svälja vetskapen om att jag bloggar om dem, även om det är totalt anonymt och väldigt kortfattat och som jag tycker, om vardagliga små problem som en familj kan ha.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig? Att det gärna slukar mycket tid som jag egentligen borde sätta på andra uppgifter vid datorn. Just det att datorn är mitt arbetsredskap kan göra att med både blogg och jobb blir det för mycket. Ändå skriver jag LÅNGA inlägg, för långa kanske? Har alltid haft det problemet även när det gäller artiklar. Jag har för mycket att skriva om, för mycket ord och hinner ju inte ens använda dem alla!

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då? Jag antar det, men man kan inte vara säker, modeflugor kommer och går. Vi kanske håller på med videodagböcker då och har öppnat upp dörren till privatlivet ännu mera. Gått med i nån realitysåpa kanske?

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra? Jag blir påverkad av andras skrivstilar. Saring till exempel skriver frejdigt och roligt och har vidsyn som få. Jag har inte haft för avsikt att ta efter henne, men hennes inlägg påverkar ändå. Man blir glad av hennes texter för det mesta vad som än händer. En verkligt avundvärd förmåga har hon. Hon har en helt egen skrivstil och kör verkligen sitt eget race. Just därför tror jag också hennes blogg är så populär. Hon vågar vara personlig. Jo, sug i dig Saring, det gäller dig!

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig? Att jag kunnat formulera tankar och känslor, kan gå tillbaka och se vad jag skrev tidigare. Det är en terapiblogg i en krånglig situation och jag skriver den främst för mig själv, först därefter försöker jag tänka på mina ev. läsare. Jag försöker dock hejda den värsta svartsynen att sprida sig över inläggen för att skona mina läsare helt enkelt. Antagligen räddar jag mig själv varje dag på det viset också.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Mycket. Både när det gäller erfarenheter och sätt att uttrycka sig. Jag behöver veta att det finns andra där ute som går igenom samma som jag, men samtidigt är det givande att se att trots vi delar erfarenheter av alla dessa behandlingar och all längtan hopp och förtvivlan så är vi så olika som personer, tänker i skrift på så många olika sätt. Roligt och intressant. Man blir något mera än en konsument eller en läsare, plötsligt är man ju en bloggare, dvs en person. Vi SYNS!

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten: Alla som läser detta får svara när de vill och hur de vill!

Ringa läkaren eller inte ringa läkaren?

2007-01-12T00:41:00.000-08:00

Varning för svart text. Läs inte om du är ute för att roa dig!

Just nu funderar jag på om jag borde ringa läkaren och fråga om man ska må så här med Suprecur. Har jag månne tagit för stor dos? Tre gånger om dagen "kumpaankin sieraimeen" står det på receptet. Tänk om de menade i varannan näsborre? Inte i båda? Men då skulle de väl ha skrivit "joka toiseen". Jag tyckte läkaren visade att jag skulle spreya i varannan men både maken och jag har läst receptet och det står hur klart som helst "Kumpaankin". Sådant där kan ju vara direkt farligt. Kanske tid att börja packa de där väskorna för emigrationsbåten nu? Tänk om jag vore en gammal tant som tar nån medicin emot hjärtinfarkt och istället får stroke för att jag inte kan läsa receptet! Endast en död svensk är en god svensk för att slänga en filmnoir parafras på Den siste Mohikanen...

Jag kan börja pricka in fler biverkningar på den långa listan: Hjärtklappning, Buksmärtor, nästan yrsel. Tre dagar till att stå ut. Jag tror de har till och med ingen telefontid på fredagar så jag får väl bara försöka leva med det. Eller? Kan detta vara rent farligt? Tänk om jag har diabetes på gång nånstans och hela systemet kraschar ihop med sprängd bukspottskörtel och akut förgiftning? Hjälp! Har någon annan av er upplevt samma? Det är så länge sedan jag sprayade sist, men jag minns att första gången var det kymigt. Med svullnaden och hela köret.

Hur var det? Skulle man inte spraya medan man tar sprutorna också?

Usch vad jag känner mig ynklig, sitter här och klagar och gnäller och marrar.

Jag borde göra nån jäkla bibliotekskursövning i dag, fick back på en övning OCH en jättestor elräkning i går. Jag är ingen biblioteksfunktionär än alltså, före jag åtgärdar den övningen.

Nu måste jag tvinga mig att se på plussidan vad det finns: Tre dagar spray kvar, sedan kanske läkaren kan ändra dosen. Helgen är på väg bara jag får övningen undan. Jag har lätt fått tag i några intervjuobjekt i veckan, så några artiklar kirrades i ett nafs. Maken luskade fram en billigare variant av det där dataprogrammet som vi är ute efter på nätet, så vi kommer väl att kunna skaffa det, mor i huset lovade låna 500 euro tills det värsta är över. Far i huset kom på att han kunde kapa sina vedpinnar och lassa dem på en kärra och köra bort dem genast, så gårdshörnet jag städade är fortfarande TOMT!

Men jädrar anåga i min lilla låda. Jag som hade lyckats förtränga hur Suprecur känns, nu får jag stå mitt kast.

Jag har läst Waris Dirie: Smärtans barn

2007-01-11T01:02:00.000-08:00

Jag sprayar vidare men tog en dag ledigt för att läsa böcker.

Jag vet inte om det är erfarenheterna med ICSI-behandlingarna som gör att jag känner så starkt inför denna bok: Waris Dirie: Smärtans barn. Inte förstås så att jag varit med om något liknande själv utan mer på ett djupare plan kanske, som en känsla av att jag skulle vilja kunna göra någon verklig nytta här i världen om det nu är så att jag inte kommer att kunna få egna barn. Att hjälpa systrar i andra länder till ett mera tolerant och fritt kvinnoliv, att göra något för att små flickor med annan härkomst än den europeiska, ska få smaka på vad det är att växa upp som en fri individ med möjligheter att välja och påverka sitt eget öde. Det skulle jag vilja.

Jag som gått igenom alla dessa ICSI-behandlingar har ju här skrivit att det handlar om smärta. Men mer på ett psykiskt plan, jag har ju samtidigt fått ta del av de senaste rönen på detta område på det för patienten mest skonsamma sätt som tänkas kan, låt var att jag betalat en del ur egen ficka för det. Det är mitt eget val att utsätta min kropp för detta och gå igenom det.

De flickor som Waris Dirie skiver om i Smärtans barn har förutom den psykiska smärtan också upplevt den grymma fysiska plågan som könstympning utan bedövning är. De har aldrig fått något val: De könstympades i barndomen eller tonåren för att deras föräldrar bestämt att det skulle ske. Boken är verkligen gripande, ni bara måste läsa den!
Enligt Waris Dirie pågår könsstympning ännu i många europeiska länder i hemlighet, trots att flera länder har förbjudit det i lag. (Fast inte Finland förstås, liksom vi länge saknade en lag om assisterad befruktning saknar vi även här paragrafer)

I slutet av boken har Waris Dirie satt upp en plan för hur man ska få stopp på könsstympning.
Många länkar till organisationer som arbetar emot detta finns också med. Könstympning är inget som hör till islam sägs det i boken, tvärtom är det något som borde jämställas med tortyr och man borde inte få utvisa en människa som kan utsättas för detta till sitt hemland. Inte heller ge resetillstånd ifall man tror detta kommer att utföras i ett utomeuropeiskt land.

Men bara för att det gäller kvinnor verkar det som om myndigheterna inte kan se klart: Det kallas tradition och egen kultur och sedvänja istället för tortyr och det finns till och med europeiska läkare som är med på ingreppet, och avstår från plikten att anmäla könstympningsfall till polisen om bara de får lite pengar under bordet för det....

Bionic woman i vedlidret

2007-01-09T00:57:00.000-08:00

Jag försöker hålla blodsockret på rätt nivå, dricker mycket vatten, äter Omega 3 och vitaminer med mycket kalcium för kvinnor. Allt för att minska ev. effekter av sprayen. Jag håller som sagt på med "ute-på-gården projektet": Gårdsröjningen och känner mig som the bionic woman när jag slungar in vedpinnarna i lidret och kånkar brädstumpar in i förrådet. Det ger en underlig tillfredställelse att se: Det blir tomt, följande steg är bara att kratta våta löv och bark...Kan det ha med sportendorfiner att göra? Skulle gilla de hormonerna bättre i sammanhanget.

Bara jag hinner undan farsan nu då...vi har ett underligt race på gång här. Han är tydligen också ute och suger i sig dagsljus, men våra arbetsplaner verkar kollidera. Kommunikationen kunde förbättras något...

Idag är det lite lugnare med dataprojekten: Ska bara försöka få tag i en människa för en intervju till webbtidningen. Har ett gäng studerande som ska skriva de flesta artiklarna, så det är rätt lungt med det några dagar.

På det hela taget mår jag inte så illa, men jag tycker inte om att vänta på det där ovissa beskedet om det finns eller finns inte äggceller i vardande för odling. Den 16 får vi reda på det, bara att ge sig till tåls.

Maken och jag är sams igen, och jag måste verkligen nu skärpa mig för att inte bete mig som ett hormonmonster. Han får inte känna sig undanskuffad. Han måste förstå att jag verkligen behöver honom i mitt liv och med i detta babyprojekt!

Efter detta måste det vända!

2007-01-08T01:11:00.000-08:00

Jag fortsätter med spreyen och den har en väldigt lång lista med biverkningar: huvudvärk, nedstämdhet, sömnsvårigheter, värk i magen och i ryggen, irritabilitet, näsblod...

Jag har försökt skjuta det ifrån mig men den påverkar nog ändå: Huvudvärk, sömnsvårigheter, nedstämdhet finns nog där vad jag än försöker låtsas. Dessutom har maken och jag grälat mer. Vi är sams igen för tillfället men ordet skilsmässa har flugit mellan oss.

Vi är så trötta på att aldrig ha pengar över för annat än Befolkningsförbundets behandlingar. Vi har aldrig något roligt säger maken och han är rädd vi aldrig kommer att få det i framtiden heller...Vi skulle vilja kunna satsa något på rekreation: köpa lite nya kläder, äta ute, resa bort lite men allt det är omöjligt just nu.

Vi är i något som liknar ekonomisk kris för jag borde skaffa nya datorprogram för att kunna fortsätta jobba hemifrån, detta meddelade tryckeriet lite innan jul. Vi hittade först bara superdyra versioner så det blev lite panik i ekonomin där kan man kanske säga.

Jag har också hållit på med nån slags gårdsröjning för att motionera och få se lite dagsljus, allt i ett desperat försök att komma igång och slippa känna efter om sprayen har biverkningar eller ej. Men just när jag städat ett hörn av gården där det varit uppstaplat en massa ved och bråte så placerar min pappa dit en ny hög med ved som ska kapas. Har han inte förstått att jag städade hörnet just för att det INTE skulle vara en massa bråte där, inte för att de skulle kunna placera ut nya högar? Jag försökte prata med mamma om det men hon svarade bara undvikande: Han måste ha något att syssla med...Efter det var jag så slut i muskler och humör att jag gick in och skrek åt maken han skulle ta in mattorna som var ute till vädring. Det var då han sa "Om en stund" och jag sa "Nej nu" och vi startade grälet där ordet skilsmässa var med...

Men jag tror vi blåste ur oss något för sedan släppte igen några spänningar och idag tror jag inte vi ska skiljas. Men nu måste jag också börja bli lite försiktigare med maken. Inte bli arg på honom när det egentligen är pappa jag borde säga åt...

Hur som helst är det inte något uppåt start på det nya året. Vädret är erbarmligt grått och trist. Det påverkar oss alla här också, ingen snö den kommer för några dagar men så smälter det igen. Dagarna kan inte kallas dagar det är bara en slags grådaskig skymning för några timmar och det tär på nerverna!

Men vad kan man annat än försöka hålla ut. Denna vecka ska jag arbeta med det där projektet som handlar om unga texter, lyrik, rapp och låttexter och sådant. Webbtidningen alltså. Ska i och för sig bli intressant att se vart det leder. Sände iväg bokomslagen i lördags och hoppas de var till belåtenhet. För det är rätt knappt om inte bara pengar utan också om tid här. Ultraljud-resor väntar och två projekt ska vara klara innan mitten av februari...Jag biter ihop alltså.

Hoppas någon av er har det lite mer lajbans för denna krönika var inte en av de mest sprittande har jag på känn...

Nyår med raketer å sprayer

2007-01-01T23:36:00.000-08:00

Det blev nyår med barnfamiljer i alla fall. Fast pratet kretsade kring mycket annat ändå, så vi blev sittande länge in på natten och löste världsgåtorna. Makens mamma ringde strax innan vi for och vi pratade lite igenom det att jag hade tyckt att hon tog för stora bitar, att vi nu bara måste ta små steg i taget. Hon förstår inte precis vad det är vi håller på med förstås, men jag försökte förklara de olika momenten lite tydligare och varför jag inte nu kan fundera ut hela barnavårdsplanen. Vi vet ju inte ens med säkerhet ännu att det kommer att finnas äggblåsor att odla fram. Sprayen ska ju vad jag förstår göra så att det egna hormonsystemet tillfälligt sätts ur spel för att man med sprutorna ska kunna odla fram många mognande äggblåsor istället för den enda i samlingen månatliga äggcellsalag som vanligtvis skulle mognat.

Min väninna som vi hälsade på under nyårsafton visste inte heller detta. Den som inte har själv gått igenom det har inte haft anledning att ta reda på det. Väninnnan menar alltid väl, men en kommentar på mina förklaringar var lite jobbig: Efter att jag pratat på om hormonerna både som metod för att odla fram samlingarn av äggceller och som ev orsak till att det inte blir barn: sa hon: Men du är väl ändå normal? Det är detta med hormoner förstås: Folk tror att om man rör i dem så får kvinnorna plötsligt skägg och pop-eye muskler överallt...Jag får ju progesteron för att de befruktade ägggen ska fästa bättre. Läkarna vill maximera chansen att de gör det, eftersom de vill se till att det finns en tillräckligt tjock slemhinna. Men det gör ju inte att jag får skägg! Inte har jag nångonsin haft det heller. Jag tycker jag ser rätt normal ut för en kvinna i fyrtioårsåldern, faktiskt. Ingen har någonsin tidigare kommenterat att mitt utseende inte skulle vara normalt för en kvinna.

Min väninna serverade också den direkta frågan: Men vad beror det på? Utan att tänka på att den kunde kännas lite väl personlig. Hon kunde ha frågat: Men vad brukar det beror på, sådär mer i allmänhet. Jag svarade med att berätta om alla de orsaker det kan bero på: Manlig faktor, dvs för få spermier, endometrios, PCO-S, blockeringar i äggledarna, myom, cystor, m.m. Men jag gav inga detaljer om vad det gäller just i makens och mitt fall. Det är säkert jobbigt nog för honom utan att folk börjar spana på om han inte ändå verkar lite kvinnlig...För här i Finland är det ju det där med män och macho som på något vis ännu sitter kvar sedan vinterkriget eller något. Ett annat par som var inne hos väninnan hade druckit ganska mycket och mannen vill uppträda med en sång och lånade väninnans hatt till framträdandet. Genast kommenterade hans flickvän: Ta bort hatten, du ser ut som en kvinna i den! Vad känsligt det kan vara då...Kvinnan som sa det var finsk förstås, de är ofta ännu mer känsliga för det än vi finlandssvenskar som ju ändå anses vara tassiga och fjolliga så där till vardags...

Den sextonde ska vi på ultraljud för att se om äggblåsorna finns där de ska, efter det ska jag börja med sprutorna. Jag mår inte alltför illa än, har bara en sorts såsig känsla strax efter att jag spreyat, men det går rätt snabbt över.
Idag ska jag igång med arbetsuppgifterna igen.

På det hela taget ett lyckat nyår med mycket intressanta diskussioner utöver de jag nämt här. Kunde också reta maken med att härma en barnslig obstinat röst som sa "Min mamma är jättebra" utan att han spände ilskna ögon i mig... Framsteg!

Nyårsafton 2006

2006-12-31T02:36:00.000-08:00

Vi har tittat på mera barnbilder, igår när pappas bror med fru var på besök inne hos mina föräldrar. Det är trevligt att se släkten växa men jag skulle önska jag kunde få bort den där känslan inuti: Det där kommer aldrig att hända mig, jag kommer aldrig att bli en sån kvinna som stolta fäder fotograferar i Madonna-position. På en av bilderna satt en kusins fru med två av sina småttingar i famnen på en gång, brett leeende. Varför sätter de inte med i biologiböckerna invid sexuallivet en ruta om IVF? Om vad som händer när storken inte hittar rätt? Då skulle vi som inte får till i dessa kritiska ögonblick inte bli utsatta för barnbildfloran på samma påträngande sätt? Vi skulle kanske kunna prata om vad vi går igenom mera naturligt?

Annars gick den bjudningen bra och pratet flöt på ovanligt bra för att vara hos mina föräldrar.

Men väl igen inne hos oss hade maken och jag tydligen inte rett upp allt. Jag planterade ett skämt om att han inte vågar hårdrocka ordentligt när det gäller hans mamma, han faller alltid undan och blir en lydig liten pojke. Ett vanligt fru-klagomål tror jag. Då vände han emot mig och höll på henne (klassiskt). Jag har ingen rätt att kritisera henne, utan det är jag som ska skärpa mig. Vi är på besök i hennes hus och hon får göra vad hon vill där, typ.

Usch vad det kan bli invecklat. Bakom dessa uttalanden ligger förstås min önskan att han ska vara helt och odiskutabelt "på min sida" när det gäller detta med det hypotetiska barnet. Om svärmor och jag har olika åsikter, så ska han väl ändå stötta mig som en del av det primära team vi borde vara. Hans föräldrar får ge goda råd, men de kan ju inte tjata och pressa fram sådana saker som är helt emot vad vi vill själva. Till exempel det om var vi ska bo. Svärmor önskar vi skulle bo nära dem istället för nära mina föräldrar. Jag börjar tro det skulle vara bäst att bo på ett helt nytt ställe precis mitt emellan de båda föräldrahemmen. OM vi skulle få en bebis ska vi tänka mera på det. Jag vill involvera min makes familj i vårt bebisäventyr, jag vill barnet ska få en farmor och kunna trivas hos farmor. Men sådant som när vi berättar och var vi bor, det måste hon ju faktiskt låta oss bestämma själva!

Det handlar antagligen om det som Saring så klokt kallar plocka russinen ur julfirandet och diskutera igenom det andra så man inte fastnar i gammalt groll. Det har varit lite jobbigt mellan maken och mig de senaste dagaran. Ovanligt mycket för att vara oss. Jag hoppas det inte kommer att prägla det kommande året.
Jag undrar om det är sprayen som kickar in? Jag har gråtit en gång, sovit skruttigt och har spänningar i axlarna. Fast i går efter vår jobbiga men ingående diskussion om hur svärmor och jag positionerar oss i hans liv, så lättade det lite.

Idag ska vi laga oxfilé och skjuta raketer. Kanske bastu också. Ett hemmanyår alltså. Vi är bjudna till ett gäng barnfamiljer också men jag tror vi står över denna gång. Det har varit lite mycket på sistone.

Jag önskar er alla som läser detta ett riktigt gott nytt år 2007! Jag hoppas era önskningar kommer att gå i uppfyllelse! Ge er inte!

Spraydag 2

2006-12-30T00:29:00.000-08:00

Det där om att berätta för ett hypotetiskt barn om hur det kom till världen funderade maken och jag på i går. För skojs skull när det ändå är så på tapeten.

Det kan till och med vara lättare att säga " Vi ville väldigt gärna få ett barn så då gick vi till doktorn och han gav oss några "frön". Det är ingen lögn, men inte heller behöver man med det ta in vem som gett doktorn fröna. (Denna info kan till och med vara lättare att leverera än den diskussionen om snoppen och mammas lilla mirre... Ha-Ha!) Det väsentliga i sammanhanget är att dessa frön innehåller en livskraft som gör att en bebis börjar växa i mammas mage. Sedan kan jag tänka man tar en åskådlig liten lektion med ett blomfrö i en kruka och förklarar att på samma vis inne i mammas mage. I krukan kommer en blomma, i magen växer en bebis. Det är tror jag på den intuituva nivå som ett barn i femårsåldern kan förstå. Sedan efter det vidhåller man bara: doktorn gav oss ett frö...en simmare...en spermie vartefter barnet växer och börjar förstå mer om hur fortplantning hos människor går till så där i detalj. En av de väsentliga upplysningarna på slutraken är: Vi vet inte av vem doktorn fick fröet, när du fyller 18 kan du ta reda på det om du vill.

Då på slutraken måste man förstås också klart och tydligt ge det beskedet att det inte är nån pappa som man kan flytta in hos. Men i det skedet funderar ungen väl ändå på att flyga ut från allt vad föräldranästen heter så då borde det väl inte vara något problem? Har vi sedan lyckats ge ungen en trygg och kärleksfull uppväxt så kommer det inte denna vetskap att bli något större trauma. Hur svårt kan det bli?

Detta är nu vår plan på det stora hela. Maken har nån kompis som aldrig visste vem hans pappa var och denne kompis har hela livet grubblat på detta och avskytt sin mamma för att hon inte berättat eller inte kunnat berätta. Men jag tycker inte det är samma sak. OM vi skulle nu med denna metod få ett barn så kommer ju maken förhoppningsvis att finnas i våra liv ända till 18-årsdagen, minst. Vårt barn kommer att ha en pappa! Ingen spermie har någonsin uppfostrat och älskat ett barn hittills vad jag vet...

Det är förstås det som är kluten lite: Kan man 100% älska ett barn om det inte finns genetiska band? Jag tror det, men det verkar som att maken grunnar på det. Fast han grunnade också på det när det var tal om våra ICSI-försök. Han funderar helt enkelt på hur pass mycket insats en pappa måste göra och undrar om han kommer att ha den rätta knycken och stå rycken. Men det är väl naturligt och bra? Man ska fundera. Är rörd att han funderar på det så pass faktiskt! Värre skulle varit om han inte tänkt till ett enda jota!

Förstår faktiskt inte varför svärmor tror att vi inte tänkt till? Klart vi inte kan med erfarenhetens säkerhet säga att vi vet hurdana föräldrar vi kommer att bli. Vi har aldrig varit föräldrar, hon gör på något vis en logisk tankevurpa där och bedömer utgående från sin egen situation. Hur mycket visste hon när det begav sig? Att bli förälder, är det inte något man växer in i, med tiden och med lite improvisation i bagaget? Inte hjälper det att totalstrategiplanera ett framtida förfarande med 100% kontoll över saker och ting. Inte när det är barn med i bilden. Varför förstår hon inte det? Handlar det om att hon vill redan nu ta kommandot över barnavårdandet? Såsom varande expert på detta både av egen erfarenhet och på grund av yrket? (Hon jobbar ju inom socialväsendet med barnskydd, hur kan jag bara tänka mig att utmana henne med egna tankar och åsikter!?) Jag är rädd hon kommer att bli just den sortens farmor som tar rodret i ett raskt grepp och inte släpper det innan vi gått med på att överlämna bebisen till henne, faktiskt. Om hon någonsin genom maken och mig får bli det,- farmor, alltså.

Det finns många sorters familjer, mina barn-dina barn-familjer, skilsmässobarn, adoptivbarn. Bara för att det inte är en biologisk-genetisk kärnfamilj med mamma-pappa-en flicka-en pojke (som hennes) så behöver det inte automatiskt betyda att alla världen traumor och negativa känslor måste komma som brev på posten. Visst det KAN dyka upp problem, men måste vi ta ut allt i förskott?

Det är bara det jag skulle vilja säga henne: Hon måste börja lita mer på sin förmåga att improvisera och så skulle jag också vilja att hon insåg att maken (hennes son) och jag är vuxna personer nu. Hon är kvar i det: Har man inga barn så är man själv ett barn-tänkandet som är rätt vanligt i samhället faktiskt. Det plus att det ju är hennes egen specielle son det handlar om...;-)

Spraydag 1

2006-12-29T01:21:00.000-08:00

Så är man tillbaka i selen då.

Julen var kort och gick för det mesta bra. Jag hade fyrtiårsglögg för min familj,(mor far + systersns familj) och en kusin och hennes lilla bebis dök också oväntat upp. Lilla bebisen liknade kanske litet mig som liten. Jag kände inget speciellt obehag av att titta på henne, men inte så mycket engagemang heller. Visst är det roligt för dem, och jag visste att de inte känner till i detalj vår bebisverkstad så vi småpratade bara om annat. Julen hos makens föräldrar och julbjudningen hos svärmors syster gick också bra.

Bromsklossar och New Age

Det var först när vi skulle iväg till Kliniken på onsdag morgon som det blev strul.
Svärmor ville prata vid morgonkaffet och jag kände stressen komma. Vet ju att de vill man ska komma i tid till kliniken. Svärmor ville prata om var man kan parkera bilen intill kliniken. Som om vi inte skulle kunna det själva och som om det skulle bli bättre av att prata om det. Hon försökte få kontakt, men det var ju fel tillfälle så jag fick avbryta mitt i med ett "Nu måste vi iväg!". Då när vi satt oss i bilen märkte vi att bromsarna fastnat! Den hade stått i kylan i en nedförsbacke med handbromsen på!

Vi kastade oss alltså i svärföräldrarnas bil istället och hann fram i tid. Men kan det bli mera typiskt!

Väl framme fick vi som jag anat förslaget att beställa tid till psykologen, det är något de erbjuder efter så många behandlingar. "Eftersom vi nu säkert känner oss trötta". Problemet är bara det att jag inte är så hågad att prata i 45 minuter på knagglig finska om så pass känsliga saker och dessutom sedan betala för det. Jag tycker det skulle vara en princip att man kräver just den sortens tjänster på svenska. För om ingen gör det kommer vi bara att bita oss själva i benet och det kommer att ordnas färre och färre svenska vårdtjänster. "Eftersom ju alla ändå kan finska"...Maken däremot vill gå och betala för det. Jag funderar på att låta honom gå själv. Men så vill jag ju förstås veta vad han har på hjärtat...

Efter det var det dags för ultraljudet och det visade sig att det finns början till äggblåsor så det blev spraystart. Så långt allt väl.

Då när vi kom hem igen till svärföräldrarna blev det däremot stress-diskussion: Jag nämnde först det om den finska psykologen. Medan jag var i farten pratade jag på om lite saker jag oroar mig för. Jag tycker ju att det gäller oss i första hand och om vi kan prata om det så vad ska vi då med psykolog till? Dessutom bloggar jag ju så visst finns det väl utlopp...!

Men det visade sig att svärmor tyckte jag inte tagit makens känslor tillräckligt i beaktande och hon verkade värja sig emot hela tanken att vi skulle använda donerade könsceller: Föreslog att vi istället skulle pröva akupunktur och homeopati.
Det fick mig att se rött: Jag har inte lika stor tilltro till dessa metoder som hon, jag tror vi skulle bara slösa tid och pengar i onödan. Vi har just och just råd med den där psykologen. Saken är nu den att svärmor är helt frälst på alla sorters sådana terapier och new age-metoder som bara tänkas kan. Medan jag vill hellre hålla mig till den vanliga medicinska skolan. Jag såg en värdegrund-diskussion av enorma proportioner komma seglandes och måste gå ut i köket för att inte säga något bryskt och elakt.

Suprecur och när berätta för barnet-prat

Svärmor kom efter och tog då även upp det med hur vi kommer att berätta för barnet att det har tillkommit med provrörsbefruktning och donerade könsceller. Hon menade att det är bäst att vara så öppen som möjligt med det och starta med informationen så tidigt som möjligt och ta in det lite och lite från det att barnet är tre ungefär.

Då kände jag bara lust att freaka ut totalt. Jag har en helt annan åsikt om saken och jag tycker det ändå borde vara makens och min sak att bestämma hur och när vi tycker det är lämpligt att berätta. Dessutom så känns det väldigt abstrakt att tänka på sådant när det enda vi hittills gjort är hämtat ut ett recept på Suprecur, (sprayen).

Jag anser att man ska inte pressa på barn sådan information som de inte kan hantera i för tidig ålder. Jag tycker tioårsåldern skulle vara ok kanske, då man annars börjar prata om sexuella saker i skolan. Att det viktigaste skulle vara att man i småbarnsåren skapar en trygg miljö för barnet där det känner att det har två föräldrar som finns till hands och att det är just dessa två och det finns inga tvivel om det. Att det också är en sorts barnskydd i den tanken. Samt det att man låter saken komma mer spontant och naturligt på barnets eget initiativ. När det ställer frågor.

För vilken femåring begriper nu på riktigt hur det går till att göra barn? Än mindre tror jag de kan omfatta provrörsbefruktningar som ett alternativ.
Kanske i åtta-årsåldern skulle man kunna säga: "Vi hade problem med att få barn fast vi ville väldigt gärna och därför måste en läkare hjälpa oss". Att ta in en tredje part i diskussionen ens på det teoretiska planet tycker jag inte gör saken bättre. Vad är det med detta att man ska alltid bara babbla på utan urskíllnad om allting? En donator är ingen biologisk pappa. Punkt. Han vill inte ställa upp som försörjare och kan inte kontaktas före barnet är i vuxen ålder. Så varför ska man då ta in det i småbarnstadiet? För att skydda barnet för en alltför stor chock i tonåren säger svärmor. Någongång ska vi berätta men jag skulle vilja ge ett barn en trygg barndom. Den där grunderingen och invänjningen vid tanken kan starta senare tycker jag.

Tänk situationen om barnet får höra att det är ett provrörsbarn och går till skolan och berättar det till några olämpliga mobbartyper? Barn vet inte lika bra som vuxna vem det är lämpligt att öppna sitt hjärta för eller ej, skvalleret kan lätt starta och det att vara provrörsbarn är ju i sig inget som behöver ha betydelse för hur man presterar i skolan. Hittills har ingen ju hittat några avvikelser hos dem. Men bara det att man skulle öppna för en massa spekulationer redan innan högstadieåldern tycker jag bara visar att folk inte tänkt till.

Nå jag vill klippa av denna diskussion eftersom det allra mest relevanta för mig i detta skede är bara hur jag ska stå ut med sprutorna. Att fundera på hypotetiska diskussioner med en tioåring är minst sagt over the top tycker jag. Visst kan man tänka på det i stora drag, men att i detalj planera repliker. Det är absurt. Men just det ville svärmor att vi skulle betona, fundera igenom, känna oss in i hur det är att vara förälder...Är det inte något man växer in i? Jag bara frågar! Det kan man väl inte strategiplanera?

Jag bara kände hur det började pulsera i tinningarna. Det är många saker att tänka på, javisst. Men jag blir också så himla trött på att förklara och reda ut till olika personer och till svärmor i synnerhet. Hon har inte gått igenom detta och varje ny behandlingsform jag beskriver på vägen till embryoåterföring är som någon slags uppenbarelse för henne. Jag känner mig så freakig och underlig i det samtalet att jag helst inte vill fortsätta prata om det. Men det får man inte hos svärmor för där gäller alltid "Katten på bordet-diskussion" och en sjuttiotalistisk dyrkan av "vi ska öppet prata om allt, prata om allt, prata om allt..."

Snälla: Bara lite diskretion och integritet,
-är det för mycket begärt?

Då kan jag längta efter mina föräldrars diskretion och integritet och lojalitet verkligen! Trots att de ibland också har irriterat mig med att nästintill tiga ihjäl saker!

Jag skulle vilja att svärmor respekterade vår önskan om att inte berätta för tidigt för barnet om hur det gick till, inte ta in fler släktingar än de som redan nu vet. Men jag vet inte om jag kan lita på henne här. Dessutom oroar jag mig för att hon inte ska kunna behandla vårt ev. barn rättvist ifall makens syster också får ett barn som då ju skulle bli deras barnbarn även rent genetiskt sett.

Jag har sagt detta här på bloggen anonymt, hoppas det inte ska ge oanade konsekvener för oss nu. Jag ville skriva om det för jag skulle vilja att folk tänkte till om det där med att berätta för alla om allt-vurmandet. Ibland kan det faktiskt skada människor ifall man inte gör det på ett bra sätt och väljer till vem man berättar!

Om att översätta känsloprat till finska...
Överväger skutta upp på barrikaden

När vi kom hem hit har maken och jag diskuterat -ja grälat är väl närmare sanningen, ytterligare om den där psykologen. Jag skulle vilja stå på mig och kräva svenska, vägra betala för en finskspråkig session. Tycker det är en viktig princip. Maken tycker vi skulle gå en gång och har sagt han är villig att betala om det nu inte finns alternativ. Han är ju som sagt ingen barrikadman och språkpolitiker.

Vilket nu irriterar mig mycket. Trots att vi borde nu göra allt för att hålla ihop.

Så vi hade en stycken upprörd diskussion. Vi är inte oense om att vi ska göra detta, men maken vill prata om sina sorgkänslor över att han inte kommer att kunna se några släktdrag i ett ev. blivande barn. Han vill att någon ska klappa honom på axeln och säga "det löser sig", påstår han. Han vill att någon ska berätta för honom att det blir ett välartat barn som kommer attt gilla sina föräldrar och inte anklaga oss för vad vi ställt till med när vi satte det till världen. Inga små saker alltså! Synd bara att man inte kan gardera sig för allt på förhand och beställa lycka på posten utan måste vara här och leva livet som det kommer och faller sig!

Så vi beställer väl en tid antar jag, men jag funderar på att inte yttra ett ord finska utan bara höra på samt svara vid nödtvång på svenska. Det är väl ändå i första hand maken som ska nås av mina budskap och de kan jag likaväl leverera hemma. Så jag far i så fall dit för att höra honom prata faktiskt. Ska bli skumt att byta vår kommunikationen i vår relation till det andra inhemska! Första gången vi tilltalar varandra på ett annat språk. Allt ska man vara med om!

Soliga julhälsningar

2006-12-22T01:06:00.000-08:00

Idag vänder det, vi går emot ljusare tider och på det skickar jag en bild med grekiskt vatten. Bara tänk mängderna sol det finns där över!

Vi kommer att få resa till ett sådant ställe igen. Jag är säker. Vi ska unna oss det.

Här hemma börjar jag vara klara med alla tusen och en små uppdrag på jobbfronten, julstädat är det och inbjudningkort till föddlare-glögg i kväll har gått ut.

Jag har bestämt det är tre dagar då jag tänker JUL och inget annat nu, trots att det är saker som ligger på.

Vi har laddat upp med John Cleese-filmer "Fawlty towers"-serien för att få juldagen och annandagen hos makens föräldrar att löpa smidigt. Det finns risk för skrattkramp.

Annars gäller bara äta gott, vila, läsa julklappsböckerna fram till den 27 då jag förhoppningsvis kommer att ha något nytt att skriva om bebisverkstads-äventyret vårt.

Så simma lungt alla julfirande verkstadskolleger!

Notorious...fyller 40 och tänker fira!

2006-12-19T02:08:00.000-08:00

Det var bra att prata av sig med väninnan A. Man får alltid lite nya idéer och så får man ju bara ösa ur sig en del också. Tur jag har henne!

Vi har snö också. Ska iväg och handla sista julklapparna idag. (Digiboxar till tjocka släkten. Här ska det kollas på telkkurin som det heter på äktsvenska.)

Faktiskt mår jag bra nu. Håller på med bokomslagen, fast det är svårare än jag trodde. Verkar ha legat av mig lite när det gäller penselskrift.

På lördag ska jag bjuda alla i min familj på 40-års julglögg. Sedan far vi för att fira jul hos makens föräldrar. Hans syster och nygamle pojkvännen är också med. Så vi är en person mer än i fjol. Alltid något. Vi kommer säkert att nu lyckas lösa världsgåtorna mycket bättre än tidigare. Kanske får vi också en titt på polarnas nya bebis, den som kom med IVF i fjol. Jag kommer att överleva det mötet.

Filmtipset är "Dead men don't wear plaid", en s.k film noir. Try to spot the tigerstraped beauty framed by smooth tongued detective....Den sista kryptiska kommentaren kan bara sägas på engelska, men ser ni filmen gissar ni kanske vem och vad jag menar.

Jag älskar gamla filmstjärnor. Borde säkert leta fram "Notorious" någonstans också.

Nu har vi hjul under!

2006-12-16T02:44:00.000-08:00

Nu har det hänt något: Julstämning!

August och Efraim var här och visade sitt senaste projekt: En husvagn. De har grejat den själva med bara lite hjälp. Efraim trampar Lill-Traktorn som drar den, så det går i lagom takt. Nu kan man alltså säga att vi fått hjul under. Så är det väl bara att vänta på julundret självt då...

Både YLE/FST och SVT skickar också julstämning. Vad bra vi har två kanaler.

Såg hur Lundaborna firade jul och i Finlands Tv handlade det om minoriteter i Finland: Alla på en gång: Svenskar, judar, romer, somalier..."You name we have got it" skulle man kanske kunna säga...inklusive musiken!

På fiol...skalmeja(?)...cello och harmonium....

Trevlig helg på er!

Man får väl tåla sig lite bara

2006-12-15T23:40:00.000-08:00

Jag funderar på att ringa till Befolkningsförbundet och fråga vilken läkare det var, de ringde och sa vi skulle byta men jag missade namnet och nu känns det så absurt att inte veta vad som kommer att ske. Vi kanske till och med får höra att de inte kan göra fler försök för oss? Allt med den nya lagen om faderskap och assisterad befruktning som ska träda i kraft i sommar, men som ännu inte gjort det kanske ställer till trubbel?

Jag kan föreställa mig allt möjligt i nattens mörka timmar...Men om jag ringer dit får jag vänta i kö, och sedan har jag egentligen inget annat att fråga än bara det. Vad är det för en människa vi ska träffa?

Jag får väl tåla mig, men sedan på vårsidan är tidtabellen redan späckad. Vi kan inte dra ut på det något måste börja hända i januari!

Tankar om patientbemötande

2006-12-15T03:44:00.000-08:00

Redaktörn som jag snubblade över via Storken flyger, (tack för det) har intressanta tankar tycker jag. Speciellt det här

Måste läsa den bloggen mer noga.

Maken for iväg för att skaffa pizza-material till helgen. I morgon middag hos väninnan. Nu ska vi försöka bli lite mer öga-mot-öga sociala ett tag framöver.

Det kan vara nyttigt för oss, men jag slutar inte blogga för det. Fast formerna för det tål ännu att tänka på.

Obekväm

2006-12-14T21:11:00.000-08:00

Det börjar kännas tradigt att skriva om provrören. Jag kan inte hålla mig till ämnet..

Jag har slutat fundera på adoption nästan helst. Kan inte tänka mig sprayer, korrigeringar och föräldrakurser i samma månad.

Maken säger: Gör vi IVF så gör vi sedan inte adoption. Han vill börja leva.
Jag också. På något sätt. Jag tänkte förr: att leva är att få barn. (Man lever för att få barn) Nu tänker jag: Kan man leva ändå?

Jag känner ännu huggen i hjärtat när jag ser föräldrar med barn. Men spreyerna, ultraljuden, besvikelserna, skrapningarna börjar också väga i vågskålen.

Jag överväger....

Det är ensamt. Och ironiskt: Jag har kanske obekväma tankar, även i detta sammanhang? Får man på en IVF-blogg säga att man överväger att lägga av? Då blir det inga intressanta behandlingar att skriva om, bara en massa Yada-Yada?

Fast tänk om det är så att det är Yada-Yada som "vanliga" människor håller på och jiddrar om?

Vad gör de? Shoppar, fikar och dricker kaffe. Larvar sig och bråkar, skriver töntiga rim på julklappar, blir fulla, har krabbis, gosar med keldjuren, snyter ungar...Tja: Så var vi där än en gång. Ungarna, barnen, julen.

Jag går och lägger mig igen.

Stoppa detta jamm! Vi vill byta melodi!

2006-12-13T22:15:00.000-08:00

Uppe i ottan! Mysigt. Igen lite egen tid. Det är konstigt när man håller på med olika jobbprojekt, vad man väntar på att man ska få dem klara, så man får göra egna saker.Och så när de äntligen är klara då händer detta:

I går kväll skulle jag varva ned och plötsligt blev det bara blåa tankar, blues...Ute är så himla mörkt. Så för att mota deppen gick var vi ute och gick en sväng längs vägen med våra nya reflexvästar. (Jo-jo det finns häftiga nöjen på landet.) Kollade in om grannarna har hunnit sätta upp mycket julljus. Det hade de. Här i byn har verkar folk envist ha bestämt sig för att göra något åt mörkret. Det är tur det, jag minns hur det var för några år sedan. Då trodde vi alla var på väg att flytta bort. Det fanns bara någon ensam lampa hos en och annan ensam äldre dam som spred sitt svaga sken...De lamporna finns kvar, (Ensamma äldre damer kan kan vara sega) men i flera av gårdarna har det flyttat in nya personer (skriver på pin kiv inte b...rn-familjer, men det också...så ja ni vet kanske känslan...: Ambivalent vemod)

Fortsätter det så här blir vi urbana, men då skulle väl charmen med att bo på landet försvinna kanske. Så det är bra som det är, det är bara snön som lyser med sin frånvaro. Ser på Nyheterna att i Göteborgstrakten är det översvämningar. Verkligt skumt väder skulle jag vilja påstå! Undrar om det är en del av orsaken till dessa blå noter, plötsligt i julstöket?

Idag ska jag göra de där teckningarna till bokomslagen. Väninnan A lovade också bjuda på julmiddag på lördag. Det behöver jag verkligen efter allt skärmkikande nu i november och början av december.

Maken och jag längtar efter fler jämnåriga att umgås med, men det är just det som är dilemmat: Nästan alla i vår ålder har barn och umgås för det mesta endast med varandra, det är bara singelmammorna -mina kära väninnor, som ännu orkar ringa till oss...

Vi har via föreningarna många så där halvt jobb-kontakter men det är antingen sådana som är mycket äldre än oss eller mycket yngre (makens musikelever). Vuxenpratet faller bort, snart kommer vi kanske bara att kunna jama...

Headhuntad, javisst!

2006-12-13T02:17:00.000-08:00

Jag tänker nu låta tempot gå ner till soul eller slowfox eller något sådant. Idag sista övning på bibliotekariekursen, sedan ska jag börja teckna de där bokomslagen. Det sistnämnda funkar på ett helt annat sätt än datorjobben: man måsta ha handen stadig, kopplingen mellan öga och hand ska funka, handleden ska vara avspänd, penseln mjuk och spetsig: Man måste tänka till på ett annat sätt. Det där sistnämnda brukar folk inte lägga så stor vikt vid. Men det är så det är: Att teckna/måla är att tänka, det är inte bara att kladda på och gå loss med färgerna. Inte för mig i varje fall. Avväga, placera, kalligrafitänja...Avslappnat läge men fokuserad ändå. Zen. I bästa fall. Inte lätt att uppnå på beställning alla gånger. Men jag har vetat hur man gör. Kanske går det att hitta läget igen?

Egentligen önskar jag fler sådana uppdrag. Bara jag får dessa klara och iväg så kanske...?

Jag hoppas egentligen mycket på min nya förlagskontakt som dök upp ur det blå. (Dvs mejlade en dag bara). "Headhuntad" Jo, det ska jag banga mig för bröstet om!

Tacka vet jag Befolkningsförbundet!

2006-12-12T05:00:00.000-08:00

Befolkningsförbundet
...heter vår "Bebisverkstad". Här är startsidan som beundransvärt nog finns förutom på finska också på svenska och engelska. Jag är nöjd med behandlingarna där även om de inte lyckats. Fast kanske ännu i januari kommer det som jag vill att hända...

IRIS och Simpukka.(Musslan)

2006-12-12T00:52:00.000-08:00

Försöker fokusera blicken på föreningar som finns till för att påverka och upplysa i samhället om infertilas situation. Det är väldigt arbetsamt att gå igenom behandlingar och samtidigt agera politiskt i sådana här ärenden. På IRIS-sidorna läser jag: "Trots att barnlöshet år 1997 klassades som en sjukdom av WHO...." så uppfattas det ofta som ett lyxproblem." Att infertilitet är en sjukdom borde alltså gälla inte bara i Sverige utan även i Finland då alltså. Men det är nog rätt vanligt att folk (t.ex inom vårdsektorer som inte har detta som sitt specialområde) ser det som en "småsak" eller en "privatsak" och inte alls kan ta in vilka känslor det väcker, vilka orsakerna kan vara eller hur behandlingarna går till.

Simpukka motsvarar IRIS i Finland, men finns än så länge bara på finska. Vilket naturligtvis exkluderar en del av de ofrivilligt barnlösa i vårt land. "Et ole yksin, meitä om tuhansia" står det på ingångs-sidan. Jag är inte enspråkigt svensk så jag vet vad det betyder: "Du är inte ensam, vi är tusentals". Trots det känns det ibland som om det är just det jag är: Ensam med mitt krav på att det i vården ska finnas personal som även kan svenska. Detta eftersom det ännu finns människor som ser svenskan som sitt modersmål, sitt första språk, känslospråket och hemspråket. Det man helst pratar med läkare när det gäller känsliga saker. Men jag vet, detta är en debatt som gäller resurser och ibland får man hålla till godo med vad som erbjuds. Vård på finska är bättre än ingen vård alls. Trots att det för t.ex många äldre kan vara svårt att förklara var det gör ont och även begripa vilken medicin som gäller ifall läkaren inte alls förmår "jousta". (Vara smidig, flexa, växla mellan språken). Svenskspråkiga blivande läkare studerar ofta på finska, men de är så få att det inte räcker till för alla poster inom specialsjukvården. Visst är det "hankala", trubbligt med flera språk i ett land ibland. Jag känner till det och försöker förstå. Men ofta tycker jag det är väldigt tråkigt att goda idéer och principer går förlorade på grund av språkbarriären. Det är ofta för mycket "brus" på linjen när Finland ska prata med Sverige.

Iris agerar säkert främst i Sverige och det gör att om man är svenskspråkig finländsk medborgare så är man i detta fall som så många gånger förr en minoritet i minoriteten. Ett sandkorn. En petitess med futila minuskula problem som lätt kan sopas under mattan. Mindre än 6 promille.

Någon form av samarbete borde ändå kunna göras mellan Simpukka (Musslan) och IRIS för att få med båda språkgrupperna (Dvs Det borde göras något för att få ett lag översättare att gå i gång och börja hjälpa till med info-materialet) Då skulle båda dessa föreningar bättre kunna bevaka infertilas rättigheter i det land det gäller, oavsett vilken språkgrupp det handlar om.

Kattreflektioner om tvåsamheter i livet

2006-12-10T10:42:00.000-08:00

Ibland känns det som att man sitter fast...
Så när det är som värst, blir man utsatt för attack....

------------------------------------------------------------------------------------

Håhåjaja, det var då det...Erfarenhet ger ändå en viss stabilitet i livet...

Han tror han går säker, men vänta bara, skenet bedrar...

I Ovisshetens land

2006-12-10T02:50:00.000-08:00

Söndag.

Och lite utpumpad känsla kvar ännu. Igår var vi ute och gick "över åsen" trots regnet och gråvädret. Såg ut som något Moberg skulle kunnat skriva ihop. Mo + berg alltså. Inte en snösmula finns någonstans, bara vitmossa och tallar på berghällen här ovanför oss. Vårt landskap är INTE platt, fast det är inte så många som känner till det. Kullarna och bergen ligger gömda inne i skogen nämligen.

Ibland måste man upp på berget för att se slätten, har jag hört sägas. Det bästa med den promenixen var i varje fall att vi äntligen fick ANDAS.

Idag ska jag göra tråkiga saker som julstäda och roliga saker som skriva brev.

På tisdag kommer en av makens vänner, de som fick sin pojke med IVF i fjol då vi också skulle fått vår Trixie ifall det inte blivit missfall. Vi har inte sett deras baby ännu.

I natt sov jag oroligt, trots att jag borde vara nedvarvad nu efter korrigeringsrumban. Har igen börjat fundera på allt som kan hända i bebisverkstan. Eller ve och fasa: Inte kan hända, ifall vi av någon anledning skulle stöta på en läkare som säger att det är inte lämpligt att vi gör några nya försök....Det är allt det med nya faderskaps- assisterad befruktning-lagen. Det verkar finnas åsikter om hur saker ska gå till, en politisk debatt som ibland inte verkar ha något med vår situation att göra. Hur ska det gå att få ihop det?

Till råga på allt kommer vår egen-läkare att vara ledig så det skulle vara någon annan på plats i stället. Undrar om denna någon känner till vår historia och pratar svenska? Jag vet inget. Borde kanske ringa dit och fråga om jag kan få någon som pratar svenska. Det finns åtminstone en annan läkare där som gör det.

Just för att det blir hela karusellen ända från början och ny metod för oss nu, så skulle jag vilja prata utan att först "översätta mig" till finska...Men ibland så går det ju bara inte, det finns helt enkelt inte tillräckligt många specialiserade läkare som också pratar svenska. Jag vet, jag vet.

Och jo: For the record: Mensen kom idag, precis på dagen en månad efter den förra.

Playing in sweet Sue's band...

2006-12-08T23:15:00.000-08:00

Igår var Amelie och Morfar härinne och knäppte på gitarren, hon kan redan flera ackord, men jag tror det är mest Maken hon kommer för att träffa nuförtiden. Alla mina kommentarer och förslag bemöts med ett överlägset "Äääh!". Kan det vara puberteten? Redan? Eller är det något jag gjort fel?

Vi försökte sparka igång helgen med extra god mat, vin, och en Marilyn-film: "Some like it hot".

Efter det blev mitt huvud som en sten och jag slocknade.

Idag njuter jag av min stilla morgonkvist och att jag äntligen får kvittra på i decemberdunklet vad jag vill.

Jag ska skriva julbreven, släpa maken på långpromenad trots det "engelska" klimatet vi drabbats av här och så ska jag kanske julpynta lite. Ska det va så ska det va. De där beramade släktmiddagarna tänker jag inte oroa mig över nu. En av dem kommer att handla om upptrissade ungar som skriker av spänning över "PRYLARNA" som i värsta Fredagsröjet och den andra kommer att handla om upptrissade vuxna som bara ids sjunga halva snapsvisorna innan de häver. Men så är det varje år. Vi kör med ekonomikultur här på sidan. Det märks emellanåt i repertoaren. Skam den som ger sig. Ännu ett av de bevingade. Jag ska sluta med dem snart, jag lovar.

Over and out som det heter.

Hurrar-hurra: Fredag, snart fridag...

2006-12-08T02:05:00.000-08:00

Jiihoo...tally-ho, hip-hipp...Hurraaa...Jag tror de godkände sista korret, bara några "småsaker" kvar, jag kirrar det på en timme eller två.

Vi har invecklat oss i diskussioner om tusen detaljer och jag har både försökt utveckla diskussionen och krångla mig ifrån den, vilket som nu verkat mest tidsmässigt ekonomiskt. Jag har också föreslagit att vi ska ta delar av den interna e-post diskussionen med i tidskriften så får vi åtminstone mera material att trycka. När det nu är så att folk har svårt att annars hålla tidsramarna.

Mensen verkar vara på väg, så jag ska snart ringa kliniken och se vad vi kan komma upp med. Är rädd den nya faderskapslagen kommer att krångla till det för oss på något sätt som jag inte kunnat förutse. Men orkar faktiskt inte ta in det just nu. Tomorrow is another day. Jo, det filmtipset var ju "Gone with the wind", det antar jag ni hiffade direkt.

Jag håller mig kvar här trots att det blåser snålt i organisationsvärlden här på sidan. Kommer dag kommer råd. Undrar hur många sådana där uttryck det finns egentligen? Trygga räkan...Blått en dag, rött en annan...Nä nu barkar det iväg. Korret, var det ja!

Tidsbrist

2006-12-06T23:04:00.000-08:00

Jag tror jag betat av det värsta nu, att det ska gå att få detta klart till fredag ändå, de får bara acceptera det. Vi kan inte finslipa i evighet. Jag håller ut några nr till kanske, men jag önskar faktiskt jag kunde få till ett annat kontrakt med någon annan organisation som skulle fungera på mer sakliga grunder och fatta vad det egentligen står i kontraktet och arbetsbeskrivningen.

Jag skulle vilja mer tid att vara närvarande när något av syskonbarnen tittar in också. Nu har jag sedan 10 november bara suttit framför skärmen nästan varje gång de tittat in. Det blir färre och färre tillfällen, skolan tar mer av deras ork nuförtiden och det blir mer aktiviteterna med kompisarna som gäller.

Nu ska jag försöka komma igång med resten av korret. Skriver mer sedan.

Korrigerings-rumban fortsätter

2006-12-06T01:06:00.000-08:00

Det fortsätter, jag har mycket korrigera kvar och det är fullmåne ute. Igår palaver med maken om vitsen och nödtvånget att fortsätta med detta jobb. Det har usel lön och det tär ordentligt på min energi. Krafter jag skulle behöva bättre för att vi ska komma oss igenom nästa IVF-karusell. Men vi har inte så många alternativ här omkring. Inte många andra jobb jag kan göra så här efter eget schema, hemmavid så att det går att passa in resorna söderöver för ultraljuden och läkarbesöken.

I går kunde jag inte sova före tre-tiden. Jag har deltidskontrakt men det håller aldrig. Jag jobbar i praktiken nästan heltid men det syns ingenstans i lönekuvertet. Jag känner att jag får inte vidare mycket positiv respons heller. Mest är det gnäll över småsaker som i ljuset av barnlöshetskrisen känns som verkliga futtiga små sandkorn. Jag förstår inte att de orkar hetsa upp sig över sådana detaljer. Det känns som om de kopplat strypgrepp på mig och jag kommer varken framåt eller bakåt. De av kollegerna som är mammor ursäktar sig med att de inte hinner med ditt och datt och anser tydligen att "det får jag reda ut" åt dem, jag som ju har tid... Jag har berättat för några i vår styrelse vad vi håller på med, men jag tror de i sin tur har inte förstått detaljerna . Jag fick höra att jag borde vara över det med missfallet nu. Jag tror det har helt enkelt inte gått hem hos alla att det är assisterad befruktning vi håller på med. De tror vi försöker på egen hand och att det är bara för oss att kasta oss i sänghalmen och sedan vänta och se.

Och de som har pejlat in att vi håller på med nån form av läkarassistans i bebisverkstaden, vet inte vad allt det går ut på. De tycker vi ska ändå bara "åtgärda" och "infinna oss".

Igår var jag på uselt humör, fast idag efter morgonkaffet kände jag faktiskt av en liten självkänsle- och energi-reserv någonstans. Jag försöker hålla fast den känslan och peppa mig själv nu: Jag ror i land detta, även denna gång och det tar inte längre tid än till fredag.

Idag är det självständighetsdagen också. Jag har haft lite högtidliga känslor och har till och med köpt en veteranring som ska gå till insamlingen så att de krigsveteraner som ännu finns kvar ska få bo hemma lite längre och kunna ordna den hjälp de behöver. Jag tror jag unnar mig att kika på balen på TV också.

I helgen hade jag Lilla Jul känslor, efter att vi städat och julpyntat. August var inne här och vi knåpade en stund med hemmagjorda julklappar. (Vem vet, jag kanske igen får populäritetspoäng när nyhetens behag med de nya grannarna lagt sig)

Mitt nya dator-rum är klart, eller det är fortfarande en skrubb under vindstrappan, men den har fönster och fina färger. Klar förbättring alltså. I den ska jag skriva julkorten och julbreven till vännerna bara denna eländes korrigerings-rumba är över.

Dagens filmtips: "Fiddler on the roof". ("Tradition rules", - eller?)

Korrektur på korrekturen-dag

2006-12-04T22:39:00.000-08:00

Idag är det Korr på tidskrifts-sidorna. UuRrrgh! Jag har en så bra sidlösning, vill inte göra om något nu, men min kära styrelsegrupp brukar vilja korrigera mer än tryckfel, så få se nu...Får väl foga mig, det är ju de som är Ledarskapet. Får väl sparka mig själv på smalbenen så jag kommer ihåg det, vill gärna åka lite egen slalom ibland. Det är nån slags uttryckarlusta jag har. "Il faut que on s'exprime!" säger de på franska. Alltså inte bara prata på, utan UTTRYCKA sig: Reflektera över världen, ha åsikter, mima, vifta med händerna, argumentera! Vara en individ. Existera. Tänka till. Göra informerade val.

Ibland svårt kombinera det där med en ledningsgrupp som tror jag är deras lydiga lilla grafiker som puffar runt mina layout-objekt på befallning så där bara.

Men Tja: kanske det handlar om att som Hitchcock "Döda sina älsklingar" för att det konstnärliga resultatet ska bli ännu bättre...

Synd att den som officiellt är anställd som informatör inte alltid kan slå sig för bröstet och hojta om konstnärlig frihet utan att lönen ryker!

Men med framåtsträvande ledningsgrupp så insåge de nyttan av att ge mig större svängrum...Men det blir väl när månen förvandlas till en ost i våra kretsar.

Grrr för mammadogmerna!

2006-12-03T12:04:00.000-08:00

"Javisst e mamma en bättre arbetstagare gällande organisering, flexibilitet o uthållighet. E hon int \"född\" me dessa egenskaper så ha hon fått lära sig dom som MAMMA. Lauren bevisar ju att det stämmer: Hon är \"TRÖTT\" på moderskapsdogmatiker. Dit for den uthålligheten!!"

"Ett stort JA, dom vet vad det är att arbeta och planera".

"Nå, de är ju bättre på att organisera saker och ting".H:en pappa

"Det är ingen vits att diskutera ämnet med Laurén i och med att den som inte är mamma kan inte förstå hur man förändras som människa - till det bättre."

Här ovan några citat från Rundradions debatt om mammor är bättre arbetstagare än barnlösa. Ann-Lena Laurén har vågat sticka ut hakan och påstå att kompetens har med utbildning att göra, inte med antal barn. Se ovan vilken respons hon fick: "Det är onödigt att prata med Laurén..."

Så hon ska nu alltså sälla sig till skaran av undanskuffade osynliga kvinnspersoner i detta land som förutom att de lider och kämpar i bebisverkstan inte lyckas få "till det" på jobbet. (Vet inte om Laurén är ofrivilligt eller frivilligt barnlös, hon startade diskussionen i varje fall) Att åsikter som dessa faktiskt är förhärskande visar bara hur snett allt är. Hur enögda och oanande människor är. Vad var det jag sa? (Skrev om detta på förra bloggen).

Det visar ju bara att dessa människor som säger sådant inte tänkt till alls. De vet inte hur en assisterad befruktning går till, hur pass mycket organisationsförmåga det kräver och uthållighet och smärt-tålighet, flera gånger om. När man får barn är det smärta ordentligt en gång, IVF-behandlingar är man oftast tvungen att upprepa många gånger. Smärtan är inte lika intensiv som när man föder barn, det ska medges, men den upprepas och till det kommer den psykiska smärtan när det inte lyckas och man bara ändå måste gå vidare. Vanligtvis vet ju ingen om det på jobbet heller, så förutom allt annat har man ingen som kan stötta. Ja och glömde jag nämna kostnaderna vid provrörsbefruktningar? Man måste ju ha ett jobb för att kunna klara av dem.

Jävlar jävlar jävlar. Här tar nu de modesta uttrycken slut för mig. Alla som gått igenom IVF borde gå in på den debatten och skriva några slutknorrar. Attsingen vad arg jag blir!

Dagens filmtips: Chocolat. Speciellt scenen där Vianne Rocher sparkar med sina röda högklackade skor i grevestatyn i den lilla trångsynta stan där hon bor. Den är bra. Kommer att bli en klassiker, tror jag.

Jag skrev en kommentar (visserligen anonymt) till debatten. Vet inte vart den riktigt for, men kanske nu hela YLE får reda på vad jag tycker nu då! Det var antagligen för sent att delta i själva debatten, men jag tycker de borde göra rundradioprogram om detta. Vad har vi ett radiohus till?

kaffepaus på nätet

2006-12-03T01:23:00.000-08:00

Nu har jag fått iväg tidskriftssidorna för korrektur, en vecka kvar nu bara och så ska jag göra tre teckningar. Det ska bli ett bokomslag. Mitt första bokomslags-uppdrag! Jippiii! Får man väl säga, har velat göra den typen av jobb länge. Tänk att få betalt för att bara sitta och krita och rita! Inget textkorrande och småpet vid datorn.

Egentligen är jag väldigt lyckligt lottad som får hålla på med så kreativa arbetsuppgifter. Efter eget tidschema därtill. Man blir inte rik, men kan styra sin dag själv.

Enda nackdelen med det som jag kan komma på är att man får lov att tillbringa rätt mycket tid i datorskrubben utan kolleger på ögonavstånd. Därför blir ju bloggandet en kaffepaus på nätet ungefär. Plus att man får ventilera det med bebisverkstan. Det är som om man kunde sitta på kaffepaus med bara IVF-gänget på jobbet. Alla vet vad man pratar om.

Sånt händer ju inte så ofta ifall man har 9-5 jobb, vilket jag också haft.

Sommartid är det också härligt att kunna slippa pendlingsresorna och kunna gå direkt ut i trädgården när man donat färdigt jobben.

Det finns mycket härligt, fast just nu tycks det inte vara utanför mitt fönster: Lergrå åkrar, disigt sjöklimat-regntungt vått och grått. Ingen snö, den smalt som om något sugit i sig den med mammutsnabel. Kala träd. Syster-yster har försökt hänga upp julprydnaderna, jag har inte hunnit. Köket är ett enda kaos. Idag ska det röjas. Fast det är söndag. Hinner kanske också pynta lite i nya datorhörnan. Jag har målat golvet i mahogny, en läcker djupröd som ska få lack på idag, vore fint om det blev som en kinesisk lack-ask men det kommer väl inte att ske, kanske. Väggarna är i solros-gult med glimmande Taika-ränder, bruna paneler på halva väggen som i engelska hem, ska greja med belysning och tavlor idag om jag hinner. Pyntet alltså.

Helgens filmer är Hero och Memoirs of a Geisha alternativt Pirates of the Carribean, 2:an. Lite skönhet i kombination med barnslig eskapism är bra i höstrusket.

Varligt vidare

2006-12-01T21:11:00.000-08:00

Detta är inte vi utan några andra inhemska landsmän som har ett peachy life på Santorini. Fast vi var också där, stod rakt bakom dom de facto.

Jag väntar på nästa mens, då ska jag ringa kliniken igen. Inget nytt händer alltså just nu i bebisverkstan, förutom att jag försöker hitta tråden igen i varandet och känslorna. Jag har varit i gång med jobbet på tidskriften och webbsidan till en förening, så jag har haft rätt lite tid att ta in och tänka till ordentligt på vår situation. Kanske det till och med är bra att inte analysera för mycket.

Det lättade lite när vi bestämde oss för hur vi skulle gå vidare. Men det var inte ett alldeles lätt beslut. Just nu har vi låtit det med adoption sjunka i bakgrunden. Fast jag tycker fortfarande alla asiatiska, afrikanska, indiska och kolombiska barn är hjärteknipande.

Skulle vilja kunna göra så mycket mer, för dem.

Jag ser inte fram emot spreystart. Men i mellandagarna så ska vi troligtvis på första ultraljud och planeringsmöte med läkaren. Tur borde det besöket inte vara så fysiskt tungt, en snabbkoll bara.

Jag försöker också känna efter vad jag verkligen skulle behöva göra i jul för egen del. Det kommer ju en pärs så man borde ju inte späka sig extra mycket innan nu resonerar jag. Klippa håret kanske, lite ny färg, någon ny stass? Och så försöka ta det varligt med släktmiddagarna, inte ställa upp på allt hela tiden. Men ändå äta julgodis och julmat.

Lånade en bok på biblioteket: "Kun haikara lentää yli" av Pirre Saario(På sv. ungefär: När storken flyger förbi). Den innehåller olika bebisverkstadsjobbares berättelser. Några av dem var skrivna på ett sätt i en positiv anda. Några som aldrig fått barn, men som ändå kunnat ta sig igenom det hela. Jag vet inte hur, men det ska bli intressant att läsa den i varje fall.

Summering

2006-11-29T21:58:00.000-08:00

Jag är uppe tidigt igen. Ska skriva lite i novell-bloggen, med jobbet går det trögt just nu, väntar ännu på några artiklar. Deadline var 10 november, men tror ni någon bryr sig? Näe, Näe...Jag ska alltså ha tidskriftssidorna färdiga nu i början av december. Efter det är det bara några småprojekt och så tar vi jullov.

Varför hinner man aldrig summera upp året innan jul ordentligt? Resultatet från bebisverkstan är nedslående: Ett missfall, ett misslyckat försök.

På jobbfronten har jag fått löfte om ett nytt projekt som löper över tid, det med litteraturen och ungas skrivalster. Jag är också nästan bibliotekarie, fast utan bibliotek än så länge förstås. Sista övningen på kursen är kring Lucia.

Vi var till Grekland. Utan det skulle jag nog kraschat i väggen.

Vad annat? Vi renoverade här och där: Lägenheten, stugan. Vi har haft fullt upp faktiskt.

Ett mera peachy liv KAN jag föreställa mig. Mera lajbans? Alla gånger. Men för att jag är kär i min man och för att jag tänker på känslan av att hålla i en bebis, går jag igenom det. Jag summerar inte i siffror.

Taika-försök i November

2006-11-28T21:20:00.000-08:00

Jag vaknar tidigt nu i november och istället för att som förr försöka somna om, stiger jag upp och skriver lite "egna saker" innan jag börjar med jobbsakerna. Det är så Kirsi Piha gör. (Min favoritpolitiker, - pga personlighet, inte så mycket pga partifärgen) Hon jobbar också hemifrån och hon är så bra på att ta saker en i taget. Läste jag i en finsk Må Bra-tidning. Fast Kirsi väcker också andra känslor tydligen...

Jag har faktiskt med Kirsi-metoden fått en del grejer gjorda. Jag målar väggarna i min lilla arbets-skrubb, jag får ett eget krypin med ett litet fönster. Uppdatering! Jag har kommit mig upp i smöret: Målar Taika-färg på väggarna. Den bärbara flyttar in där efter jul. Maken får större svängrum i det gamla arbetsrummet. Snacka om kompetensförhöjning på gång.

August var här och levererade hovsamt upplysningen att det snart är Lilla Jul och då är det brukligt att i postlådan lägges liten julklapp. Måste fundera på det där.

Hinner jag till stan och köpa Sandvargen?

Svårigheter är för att övervinnas.

2006-11-27T01:05:00.000-08:00

Sitter och jobbar med ett projekt som ska handla om ungas skrivande: Det gäller att samla in noveller, dikter, romaner...Vi är en förening och har möjlighet att ge ut böcker och det hela är mycket spännande. Men vi har bara just kommit i gång. Själv har jag bara hunnit starta med de egna novellerna. Det är svårare än jag trodde. Jag har mest skrivit tidningsartiklar och nu handlar det om en helt ny stilart.

Sitter där och suger på orden: "pretentiöst", "oäkta", "tillgjort" viskar en liten röst så fort jag tänker skriva ner mina fina meningar. Varför ska det vara så svårt?

I helgen såg vi Limelights med Charlie Chaplin och Casablanca med Humpp-eye och Ingrid på dvd. Den förstnämnda handlar om att våga, att sluta intala sig att man inte kan, Casablanca är ju ett café där hela Europa, norra Afrika och Amerika möts.
Mystiska Ingrid är missförstådd än idag tror jag men hon är fantastisk med sina hemlighetsfulla leenden. Tiger gör hon förstås för det mesta, det är Humpp-eye ;-) som sköter snacket. Men om hon hade fått mera taltur, vad hade hon inte kunnat berätta!

Sandvargen, lejonen, tigern och de andra.

2006-11-26T08:56:00.000-08:00

Vad härligt program som kom på UR nyss: Om Åsa Lind på Åland som skriver böcker för barn om Sandvargen. Där bodde hon vid stranden i sin stuga med en gubbe och så skickar de lådorna med de färdiga böckern till butiken i byn, mitt på ön. Åland måste vara lite som Frankrike: Det är alla människors andra hemland. Tycker jag i varje fall.

Fast vi har ju stränder här med. Kanske man borde skriva om dem?

Jag har bestämt mig för att ge syster-ysters tre telningar namn här på bloggen så ni vet vem jag pratar om lite lättare i fortsättningen. Det är inte deras riktiga namn.

Maken är fortsättningsvis den schangdoble Maken med stort M.

De tre telningarna kommer jag att kalla Amelie, August och Efraim. Amelie är äldst. August heter så efter Strindberg. Det är han som är lite rädd för bokstäverna och jag tror det är han som kommer att få Sandvargen i julklapp. Efraim är väldigt glad men också väldigt tyst. De andra två pratar för honom. Han får en Unicef-lastbil och en mjukishund i år. Amelie ska få något alldeles speciellt men det måste jag ännu tänka vidare på. Efraim heter så efter en viss pirat i söderhavet. Och med det så gör jag en ny inflygning på bloggen och bloggandet. Jag tillåter mig att vara lite mera fiktiv. Jag har också bestämt mig för att unna mig att vara glad. Och så har maken och jag äntligen i dag bestämt oss för hur vi gör med bebisverkstan. Jag skriver mer om det framöver. Eller så kanske inte. Vi får se.

Mest kommer jag att skriva om mig och mina tankar. Sådant som jag upplever. De andra får vara min lite hemliga familj, men bara så ni vet.

Och jo: Jag vill skriva mer om mitt fadderbarn. Hon heter inte Mira, men det får bli så här på bloggen. Hon pratar spanska och sitt eget hemspråk, aymara.
För hennes skull har jag försökt lära mig lite spanska, så att vi ska kunna brevväxla.

Jag ska skriva också till vännernas barn, brev på papper. Två till Helsingfors och ett till Åland. Det får jag lov att komma ihåg.

Ny start

2006-11-25T20:12:00.000-08:00

Mirada betyder "återblick" på spanska. Med andra ord är det mina reflektioner på det som sker i livet just nu. Jag vill gå igenom och editera, tänka igenom den förra bloggen så jag sätter istället upp denna för att kunna fortsätta skriva. Bloggandet så här långt har gett mig några erfarenheter om hur man gör och hur det fungerar. Nu vill jag tänka mer på själva skrivandet. Jag känner det är viktigt att fortsätta skriva, och för de som läste den tidigare bloggen är jag fortfarande samma person med samma berättelse. Jag kommer att sammanfatta den också vartefter i denna blogg.

Endel saker har jag kommit till att jag vill prata om endast med familjen. Så därför kommer den gamla bloggen att vara tillgänglig endast för dem. Åtminstone känns det så just nu. Hoppas ni kommer ihåg mig i alla fall.